Plojig och flamsig. Grov och vulgär. Tommy Sundvalls senaste serieroman vill vara en käftsmäll i såväl etablissemangets ansikte som den känslige läsarens, men lovar den för mycket? Alice Nyberg Westerlund har läst ”Folkbokförd i rännstenen”.
Vi möter Morris, John och Hunter, ständigt på jakt efter tillräckligt med pengar för att överleva månaden. Snubbar som lever i utkanten av de sociala skikten, utan skyddsnät eller livboj, måste vara uppfinningsrika och redo att gå med på det mesta. Flytta till Norge för städgig på ett gym? Inga problem. Kränga stulna fryspizzor? Lätt! Beggars can’t be choosers.
Hunter har det bättre, han är ett snäpp upp i hierarkin. Av alla förlorare i gig-ekonomin har han det bäst. Alltid redo med en ny deal för sina vänner, den ena mer tvivelaktig än den andra och Morris och John är inte de som låter en chans till snabba pengar passera. Dessutom har de båda en tendens att fucka upp precis när det ser ut att lösa sig, så de har inte mycket till val. De spelar bort sina nyvunna pengar på trav. Råkar ta ketamin och elda upp de varor de är anställda för att leverera. Men vad ska man annars göra när man är två sköna killar i gig-ekonomins våld?
Boken delas upp på ett klassiskt novellmanér – varje del är en historia som kan stå på egna ben. Varje del ett problem att lösa, en slant att tjäna. Illustrationerna är enkla, gränsar till tråkiga. Svartvita och barnsligt slarviga. Det går i linje med hela bokens image, en vem fan bryr sig-mentalitet. Och det är klart att det är gött med lite nonchalans, men jag saknar en bärande stomme. Javisst, jag fattar att gig-ekonomin är sämst, men boken berättar inte varför. Mer än att tala om att de som lider av den (Morris och John) är fuck ups som slirar bort varje chans till stabil ekonomi.
Romanen är lite kul, en go bok att bläddra i på tåget hem. Men en, som den beskrivs i baksidetexten, rasande kritik av gig-ekonomin och klassamhället? Nja. Det är en bok som lovar mycket men på grund av stora löften faller lite platt. Jag tror att Folkbokförd i rännstenen skulle må mycket bättre av en gnutta ärlighet. Kalla den för vad den är: Plojig, flamsig och vulgär. Kul och lite barnslig. En äkta storebrorsa-bok. Med en underton av kritik mot klass och ekonomiska system.
På det stora hela, en lättsmält serieroman att småskrattandes ta sig igenom. Kanske utbrista ett ”gud, så tokigt!” då och då. Det märks att Tommy Sundvall lagt ner både hjärta och själ, och det respekterar jag, men för att kunna kalla någonting för ”rasande kritik” krävs mer. En fördjupning av något slag. Jag begär inte en övertydlig sensmoral, men någonting som problematiserar vore fint. Kanske nästa gång.
Recensionen publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 5 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
