Mycket skiljer tidigare generationer av studenter från dagens, men en sak förenar dem: behovet av en plats i Lund att kalla hem. I vilken skepnad detta ”hem” kommit – och till vilket pris – har å sin sida varierat. Lundagård tittar närmare på vilka rum studenterna huserat i genom åren, och på vad de har kostat.
Att flytta till Lund sammanfaller för många med det första egna boendet. För de som i stället kom till staden under 1600-talet var fallet inte helt detsamma. De slapp förvisso sina föräldrar, men inackorderades i gengäld i en annan typ av överordnads hem: professorernas.
– En del professorer kunde ha tjugo studenter inneboende. De fick dela rum så det var nog rätt trångt, men det var också en möjlighet att få extra privatundervisning och tillgång till bibliotek, berättar Fredrik Tersmeden, arkivarie vid Lunds universitet och medförfattare till boken Bott i Lund.
Så här bodde majoriteten av studenterna, som på den tiden var mellan hundra och tvåhundra till antalet, en bra bit inpå 1700-talet. Vissa professorer var generösa. Carl von Linnés hyresvärd, lundaprofessorn Killian Stobaeus, inhyste till exempel Linné gratis i sitt hem i början av 1700-talet. Andra professorer tog sannolikt en rejäl slant för sängplatsen.
Under 1700-talet slutade studenterna successivt att bo hemma hos professorer och började i stället bo inackorderade hos lokalbor. Denna övergång, menar Tersmeden, utgör den första av två stora förändringar som den lundensiska boendemarknaden genomgått.
– Under i princip hela 1800-talet var det privata hyresvärdar som gällde. Man hyrde ett rum för en termin i taget och flyttade ganska ofta. Det byggde på att man hade väldigt få egna saker, säger han.
Ett typiskt sådant privat rum var litet, beläget i husets utkant (förslagsvis vindskupan) och sparsamt möblerat. Ljusinsläppet var ofta knapert, och kylan ett faktum. Men trots att standarden var låg präglas beskrivningarna av dessa rum, även kallade ”studentkulor”, inte sällan av en slags intellektuell idyll.
”Jag var ung, lyrisk och romantisk till min läggning, och på något sätt stämde omgivningen överens med detta.”
Det skriver poeten Alf Ahlberg om sin studentkula på Grönegatan i texten Vindskupornas filosofi från 1921.
Enligt Fredrik Tersmeden var det genomsnittliga priset för ett sådant privat rum i början av 1900-talet ungefär 30 kronor per termin. Det motsvarar ungefär 1 000 kronor i dagens penningvärde. Priset per månad var alltså (eftersom man inte betalade hyra på sommaren) blott 200 kronor.
Nästa stora förändring av studenternas boendesituation skedde under 1900-talets mitt. Från den här perioden har de före detta lundastudenterna Ann-Marie och Jarl Risberg, psykolog respektive psykolog och forskare, fortfarande tydliga minnen.
När de först anlände i Lund i början av 60-talet var dagens novisch-slukande korridorer på Sparta, Delphi och Parentesen fortfarande bara skisser på någons skrivbord. Ann-Marie tog över ett gammalt rum, från en granndotter i Umeå, på Magle lilla kyrkogata. Jarl drog i stället en vinstlott med framtidsanda. Han fick ett korridorsrum på Malmö nation, som kostade blyga 135 kronor i månaden.
I allt större utsträckning slutade studenterna, precis som Jarl, bo hemma hos folk. I stället byggdes nya bostäder särskilt ämnade åt dem. En stor anledning till detta var att universitetet expanderade åren efter andra världskriget slut, vilket i sin tur gjorde att antalet studenter i Lund ökade.
– Den privata bostadsmarknaden räckte inte längre till, och dessutom började studenternas krav på vad som är en vettig och skälig bostad stiga, säger Fredrik Tersmeden.
Studentkulorna hade som sagt sina brister, och inte ens romantiken kunde överbrygga det faktum att de inte höll för den nya tidens krav. I reportaget ”Så bor lundastudenten” från 1954 kritiserar Tidningen Lundagård bostädernas skick.
”Vi står inte ut längre, säger studenterna. Om inte detta ändras omedelbart, reser vi till Uppsala, Stockholm eller Göteborg”, skriver Lundagård.
Det fanns alltså ett stort, växande behov av fler och bättre bostäder. Samtidigt får de som stod i stånd att bygga dessa bostäder förmånliga lån av staten och staden Lund ställer upp med i princip kostnadsfri mark.
– Det leder till att det blir en enorm bostadsbyggar-boom på några få decennier där mellan sent 40-tal och fram till tidigt 70-tal. Då byggs hela bulken av de äldre studentbostäderna, säger Fredrik Tersmeden.
När Ann-Marie och Jarl väntade sitt första barn 1963 drog de nytta av den här utvecklingen. De tilldelades en dubblett i det nybyggda Dackegården och blev därmed bland husets första hyresgäster.
– Där var två rum och ett pentry, inget riktigt kök. När man hade på kylskåpet och sen satte på ugnen, då smälte allt som låg i kylskåpet, berättar Ann-Marie.
– Det var väldigt billigt, kostade 200 kronor i månaden, tillägger Jarl.
På den tiden fick en universitetsstudent som mest 777 kronor i månaden i studiemedel. Hyran på Dackegården kan alltså antas ha tagit upp en knapp åttondel av Ann-Maries och Jarls respektive inkomster.
– Det var väldigt förmånligt, säger Ann-Marie om hyresnivån. Hon tillägger att man såklart hade en begränsad budget, särskilt eftersom paret som försörjde tre barn i slutet av sin studietid.
Att hyresnivån upplevdes vara förhållandevis låg verkar källor från den tiden vara överens om. Nästan tio år tidigare, 1953, korades Lund till den billigaste studieorten i en undersökning genomförd av Sveriges förenade studentkårer (SFS). För en student i Lund summerades levnadskostnaderna till 274 kronor per månad, varav 74 kronor gick till boende.
Riktigt samma uppfattning finns inte om dagens prisläge. I våras rapporterade Lundagård om att många av ettorna på AF Bostäders nutida nybyggen kan kosta mer än hälften av en studentinkomst. Fredrik Tersmeden bekräftar den här bilden.
– Bostäderna är proportionellt mycket dyrare för studenter i dag än vad de var på min tid (80-talet) och framförallt om du jämför med för hundra år sedan, säger han.
En anledning till detta är att produktionskostnaderna för bostäder är högre i dag. Det finns även krav och byggnormer som gör det dyrare att bygga.
– I dag ska alla studentrum ha handikappanpassat badrum till exempel, det behövde du inte när du byggde på 60 och 70-talet, säger Fredrik Tersmeden.
Henrik Krantz, vd på AF Bostäder, menar dessutom att studenterna har blivit mer kräsna. Färre är till exempel villiga att dela dusch, vilket bidragit till en minskad efterfrågan på korridorsrum. Detta är en av anledningarna till att AF Bostäder inte bygger nya korridorer i dag.
– Det är så i hela samhället, vi har höga krav i dag, säger Henrik Krantz.
Fuktiga vindskupor utan egen ingång verkar alltså vara ett minne blott, likaså trånga inackorderingar hos professorer. Samtidigt följs den ökade standarden uppenbarligen av ett ökande pris, det krävs inte mycket för att slå i den trånga studentbudgetens tak.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 5 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.