Årets viktigaste Studentafton?

- in Studentafton

Ensamhet, ångest och beslutsamhet präglade Johan Floderus 790 dagar i ett iranskt fängelse. Under Studentafton berättade han med eftertänksamhet om sina erfarenheter, medan Martin Schibbye satte hans berättelse i ett större politiskt sammanhang. Lundagårds Andrea von Essen var på plats.

– Välkomna till terminens första, och kanske viktigaste, Studentafton.

Det är en ovanlig symmetri på Stora salens scen. Journalisten Martin Schibbye var själv gäst för tio år sedan. Då hade han suttit fängslad i 438 dagar i Kalityfängelset i Etiopien, efter att ha gripits när han skulle undersöka hur befolkningen i den stängda Ogadenregionen drabbades av den hänsynslösa  jakten på olja. Nu, tio år senare, talar Martin Schibbye med EU-tjänstemannen Johan Floderus, som på dagen för aftonen varit fri i 102 dagar.

Den iranska regimen fängslar systematiskt utländska medborgare för att sätta press på deras regeringar. Men någon reseavrådan till Iran fanns inte i april 2022, då Johan Floderus besökte en vän på en diplomatisk inbjudan. Först efter två månader i en isoleringscell förstod han att fängslandet inte var ett misstag, utan en hämndaktion. 

I juli 2022 dömdes iranien Hamid Noury till livstids fängelse i Sverige för folkrättsbrott och mord, som begicks mot oppositionella sommaren 1988 i ett fängelse i Iran. Bara någon dag efter att den unika domen föll i Stockholms tingsrätt sattes Johan Floderus i en isoleringscell i ytterligare sex månader. 

Ensamhet, ovisshet, ångest och djup förtvivlan. Johan Floderus talar lugnt och eftertänksamt om de 790 dagar han hölls fången i det ökända Evinfängelset i Iran. För varje paus i jakt på rätt ord får publiken komma hans upplevelse allt närmre. På frågan hur han klarade av isoleringen och inte blev galen, svarar han att han nog stundvis blev det. I isoleringscellen övade han på att lämna pendeln mellan hopp och förtvivlan för att närma sig acceptans. En bok med persiska dikter och sufisk filosofi blev en tröst och inspiration. Han citerar ett sufiskt visdomsord:

– Ur ens olycka växer Paradiset. 

Johan Floderus berättar hur tillvaron förändrades beroende av vilka som han delade cell med. I perioder fanns personer som han blev vän med och tillsammans kunde de ha kul. När han satt tillsammans med våldsamma eller konfliktsökande häktade var tiden fruktansvärd, berättar han. Som fängslad fick han se mänsklighetens alla nyanser när vakter och intagna kom och gick. I takt med att han blev den som suttit i häktet längst av cellkamraterna utvecklade Johan Floderus en ledarroll. Hans cell blev känd bland vakterna som ”den trevliga”.  

Martin Schibbye greps och fängslades 2011 tillsammans med fotografen Johan Persson i Etiopien. Detta efter att ha korsat gränsen till Ogaden-regionen för att rapportera om oljeindustrin och mänskliga rättigheter. De dömdes för terrorbrott men frigavs 2012 efter över 400 dagar i fängelse. Foto: Laura Lyall Folkman

Efter att förvägrats samtal till sin familj under ett års tid tog Johan Floderus till slut valet att överge acceptansen och påbörja hungerstrejkarna. En av reglerna han satt upp för de andra i cellen var att inte urvattna innebörden av hungerstrejk genom att äta i hemlighet. Han beskriver hungerstrejken som den yttersta protesten, och ett sätt ta makt över sin situation. Johan Floderus ler när han berättar om det första korta samtalet med sin familj och pojkvän. 

Publiken fick vad de blivit lovade, en Studentafton som skulle ta dem bortom rubrikerna. Det är detaljrikt och uppriktigt när de två männen talar med varandra. Martin Schibbye tar inte över samtalet när han berättar om sina egna erfarenheter. Snarare blir de ett sätt att fördjupa samtalet och ger en fond till Johan Floderus erfarenheter. 

Under aftonen läser Martin Schibbye utdrag ur dagboken som Johan Floderus förde i fängelset. Från dagboksanteckningarna får publiken höra om hans beslutsamhet om att inte dö i fängelset och minnet av tårarna vid synen av Lunds domkyrka under en visning av en censurerad Bergmanfilm. 

Det är en samlad och respektfull publik som lyssnar till samtalet. Stämningen i salen lättar bara när det komiskt absurda lyser igenom den annars så mörka tillvaron som männen berättar om: En av böckerna Johan Floderus fick läsa i isolering och fångenskap var Lonely Planet Iran. Evinfängelset visar serien Prison Break på TV. Några av böckerna Martin Schibbye fick läsa i Kalityfängelset var Processen och GULAG-­­arkipe­lagen. Publiken brister ut skratt när de får höra allt detta och varken Martin Schibbye eller Johan Floderus tycks ha något emot det. De verkar veta att det de har genomlevt är bitvis fullkomligt bisarrt.

Johan Floderus. Foto: Laura Lyall Folkman

Johan Floderus ödmjukhet och tacksamhet över att vara fri är tydligt märkbar. På frågan om friheten har en doft blir svaret att den luktar som det gjorde när han steg av flygplanet i Sverige: friskt. 

– Förr eller senare kommer tragedin. Vi måste förbereda oss på den eventualiteten, säger Johan Floderus. 

Från scenen påminner han publiken om det man glömmer när man tar frihet för givet. Ens nära och kära, och att livet inte bara handlar om vad man ska bli, utan om vem man ska bli. 

Stämningen i Stora salen är samlad och respektfull när Johan Floderus delar sina erfarenheter från isoleringen i Iran. Foto: Laura Lyall Folkman

I anteckningarna från fängelset ryms även hans kluvna känslor om rättvisan i en fångutväxling. Johan Floderus liv kom att bli en bricka i ett högt politiskt spel. När han och Saeed Azizi väl släpptes i utbyte mot Hamid Noury kom invändningar mot att regeringen gav efter för Irans gisslandiplomati.

Naturligtvis hade man velat höra mer om Johan Floderus åsikter, men politik är inget han vill uttala sig om. När liv hålls som gisslan för politiken blir det dock påtagligt hur suddig gränsen mellan dem är – en av Johan Floderus drömgäster till Studentafton är svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, oskyldigt fängslad i Evin.

I stället blir det främst Martin Schibbye som reflekterar över det politiska spelet som omgärdar deras berättelser. Den tysta diplomatin kan inte slängas ut för att enbart ersättas av retorik, menar han. Därtill lyfter han argumentet att gisslandiplomati inte får ett slut för att man slutar frige gisslan, utan att man gör det för dyrt att ta dem. Han återger orden han själv fick höra under fångenskapen: 

– Det är en fånges viktigaste uppgift att bli fri.

Om detta var terminens viktigaste Studentafton återstår att se. Men Johan Floderus berättelse är en del av ett större sammanhang, där allt fler medborgare hålls som gisslan för auktoritära staters agenda. Att lyssna på deras samtal är en angelägen påminnelse om att alla inte får komma hem. När aftonen var över strömmade studenterna ut i höstkvällen. Kanske doftade luften och friheten särskilt friskt just då.