Höstterminen är i full gång och Lunds cykelbanor fylls återigen av cyklister. Efter att ha varit nära att bli påkörd och för första gången upplevt riktig road rage, reflekterar Marius Lyckå över det lundensiska cykelkaoset och hur vi alla borde förhålla oss till trafikregler – både för vår egen och andras säkerhet.
Min pappa jobbade en sommar i Frankrike någon gång på 90-talet och med jämna mellanrum gillar han att berätta vad vistelsen lärde honom om regler och hur man kan förhålla sig till dem. Ungefär så här går berättelsen: Som svensk får man höra att vi följer regler, in Sweden we have a system. Nere på kontinenten, däremot, följer man inte regler. Det är läskigt och det är kaos. Svensk trafik är trygg och välstrukturerad. På kontinenten kör folk som galningar.
Detta är dock en myt, berättar pappa.
Kör man bil i Italien stämmer stereotypen. Det är rätt kaotiskt. I Frankrike däremot funkar det inte alls likadant. För det otränade ögat kan fransk trafik se kaotisk ut, för precis som italienarna kan de skita i hur många linjer det är på vägen, berättar han. Men i Frankrike är det inte kaotiskt på riktigt. Om det är fem bilar på bredden på en trefilig väg i Paris är det för att fem bilar får plats. Visst, de står inte mellan linjerna som de ska, men bilarna står i ordnade rader. Fransmännen skiter i reglerna för att det kan göra trafiken ännu mer effektiv.
Sensmoralen är att den smått anala svenska besattheten av regler inte är det enda sättet att leva. Det funkar precis lika bra, om inte bättre, att ha en mer organisk ordning. Det viktiga är att någon sorts gemensam ordning existerar.
Jag vet inte om min pappas take på hur olika samhällen funkar stämmer, men jag tänker allt mer på den nu när terminen har dragit igång och sommarens tomma cykelbanor har fyllts på med studenter.
Tyvärr måste jag säga att Lunds cyklister varken påminner om de anala svenskarna eller de självständiga men ordentliga fransmännen. Här i Lund råder kaos. Folk cyklar åt fel håll, viner förbi alldeles intill en i hög fart och visar inte vart de ska i korsningar. Jag har vid flera tillfällen varit nära olyckor och måste erkänna att jag vid ett tillfälle förra veckan faktiskt skrek åt en cyklist som nästan åkte in i mig utanför Allhelgonakyrkan. Det mest pinsamma var att han inte ens märkte det. Han hade lurar på och cyklade vidare som om inget hade hänt.
Jag förväntar mig inte att cyklister ska följa varenda onödig trafikregel. Jag leder inte min cykel vid övergångsställen. Jag cyklar ibland åt fel håll på enkelriktade cykelbanor. Skulle vi alltid följa reglerna hade det varit nästintill omöjligt att faktiskt ta sig fram i Lund. Jag önskar bara att trafiken i Lund kunde vara mer som trafiken i 90-talets Paris som min pappa berättar om. Det enda jag ber om är egentligen lite vett. Att man åtminstone är närvarande nog för att vinka urskuldande när man nästan kör på någon. Annars är jag rädd att min tvångstanke att knuffa omkull folk som cyklar åt fel håll snart kommer att ta över.
