Hitlerhälsningar, sexistiska skämt och förakt mot klasskamrater – allt i ett försök att passa in. Är ensamhet en giltig ursäkt för att blunda för moralen? Det undrar Lundagårds politiska krönikör Smilla Lindblom.
Ny stad, nya klasskamrater och en känsla av att stå på egna ben kan kännas läskigt. Som ny student stöter man på ett flertal kluriga situationer där det kan vara svårt att veta hur man bör agera. Ett tydligt mål många novischer har är att skaffa vänner, men hur går vi egentligen till väga?
Under mina första veckor på Lunds universitet har jag märkt att ett vanligt sätt att bonda på är att prata dåligt om andra. Det snackas om dem i den egna klassen men även om andra från samma institution. Samtidigt har vänner från andra universitet i Sverige delat med sig om att det skrattas och bildas gemenskap över Hitlerhälsningar och sexistiska skämt bara veckor in i studietiden. Att vi går mot mer högerextrema tider i Europa är en olycklig sanning, men att det accepteras som ett försök att hitta gemenskap på universitet bör få oss att höja på ögonbrynen. Vart försvinner egentligen moralen när vi känner oss ensamma?
Jag sitter på en förfest när nya bekanta börjar prata om sin klass. Stämningen är trevlig och många av oss träffas för första gången. Plötsligt börjar en person kommentera en klasskamrats utseende, ”hon med det fula håret”. Många blir obekväma av kommentaren och försöker desperat byta samtalsämne eller skratta bort det, vi är ju trots allt över 20 år. Personen som säger detta är lika ny på Lunds universitet som oss andra, och det är uppenbart att det är ett försök att bonda med dem i rummet – vi mot henne med det fula håret. Liknande beteende har bevittnats i andra klasser, och det sker ofta öppet och följt av skratt.
Det är visserligen inget konstigt med att vara osäker, och alla gör vi dumma misstag som vi inte bör dömas allt för hårt för. Trots detta, tycks det ändå påvisa ett olyckligt mönster hos många elever, som inte kommer leda till något annat än en segregation och hierarkier i klasser och mellan människor. Känslan av ensamhet må förklara tråkiga kommentarer, men den bör inte accepteras som ursäkt för diskriminering.
Problematiken gör sig allt mer tydlig när studenter från andra universitet i Sverige berättar att det öppet dras rasistiska och sexistiska skämt på banketter, där människor från alla typer av kön, etniciteter, religioner och sexualiteter sitter. Unga män gör Hitlerhälsningar för att bonda med de andra vita männen runt bordet och ingen vågar säga till, eftersom alla är lika nya. Kanske är det så att vår rädsla för att bli ensamma väger så mycket tyngre än vår moral, att vi går över gränser på eget initiativ i hopp om att ett gemensamt hat skulle nyttja oss mer än gemensamma intressen, mål och vänner. Människor sammansvetsas genom syndabockar och hat, detta är inget nytt. Frågan är hur långt kan och kommer vi att gå i ett samhälle som präglas av en allt starkare och mer accepterad högerextremism?
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
