Litteraturdebatten har varit levande under det gångna året och har dessutom engagerat den yngre sidan av kultursfären. Det som återkommit med några månaders mellanrum är det eviga tjatet om poesins så kallade poserande. Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson menar att det inte är något fel på poserandet i sig, men att vi måste skilja på när det görs bra och när det görs dåligt.
Debatten om litteraturens poserande kan vid första anblick ge intrycket av att vara ny, ett sätt att sätta den egenkära kultureliten på plats och bryta ny mark i den eviga frågan om vad som utgör bra litteratur. Litteraturvärldens poserande har dock diskuterats förr på tidningarnas kultursidor. Jag menar, för vem är det en nyhet att poeter poserar?
Poserandets vara eller icke vara inom litteraturen har en nära koppling till debatten om ironi. Både ironi och poserande framhävs ofta som en substanslös falskhet, men där ironi handlar om innehåll fokuserar poserandet på författaren. Författarens beteende ses som en ytlig fasad av vilken publiken luras att tro att där finns ett innehåll av värde. De som fördömer författaren gör så för att de tror sig ha sett förbi det skådespel de tycker att den moderna kulturen ägnar sig åt.
Dessutom ses både ironi och poserande som den binära motsatsen till genuinitet vilket är en orimlig slutsats att dra. Ironi, likt metaforer, är ett litterärt grepp och kan likt metaforer användas för diverse olika effekter, till exempel genom att öka känslan av genuinitet i en text. Paradoxalt kan tyckas, men likväl sant. Lite på samma sätt fungerar ironins mer levnadskonstnärliga kusin poserandet.
Det är just här den senaste tidens diskussioner hade mått bra av en liten dos nyans, få verkar nämligen uppehålla sig vid det faktum att det finns bra och dåligt poserande. Bra poserande framhäver verket och dåligt poserande hindrar det. En liknelse är ramen kring en tavla. Den är inte del av konstverket, men inte helt separerad från den utan existerar i ett konstnärligt limbo där den onekligen påverkar det intryck publiken får. Dåligt poserande är därför resultatet av att författaren väljer en undermålig eller osmickrande ram till sitt verk, av oförståelse eller talangbrist.
Om man ser poserande som en inramning blir det också svårare att fördöma det som koncept och ännu svårare för författare att undvika det. Eftersom läsare ofta sammankopplar författare med deras verk är det mycket svårt för en författare att inte medvetet eller omedvetet underbygga en persona, som kan ligga närmare eller längre ifrån hur de är som privatperson. Hur författaren väljer att agera påverkar därför onekligen verket. Debatten så som den har förts är därför i stor utsträckning irrelevant eftersom det inte handlar om att posera eller inte posera, utan att välja rätt scen för sitt verk.