Vem är egentligen ansvarig för vad som händer om allting automatiseras? Lundagårds politiska krönikör Nicolas Jendi om individens ansvar i en allt mer systematiserad värld.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Hade du velat automatisera din hyresvärd? I takt med samhällets växande välstånd och komplexitet ersätts allt fler mellanmänskliga relationer av system. Detta skildras väl i Lundagårds rapport om studenternas boendevillkor över seklen. Från inneboende hos professorer och stadsbor, till i dag, då man kan finna sitt hem bland AF:s alla blanka dörrar, utan att behöva prata med någon. Förutom kontoristen som ger ut nycklarna.
I allt från som krångliga kaffeprenumerationer till rigida, automatiserade välfärdssystem är individer utlämnade till stora system med avsiktligt diffusa ansvarsfördelningar. ”Tyvärr är det inte upp till mig, det är vår policy” är en allt vanligare fras. Jag har själv vid tillfälle funnit den mycket användbar.
Att vara ansvarig för något kan lätt bli en börda, något att oroa sig för, och önska sig bli kvitt. Det är förståeligt att man gärna lämnar över ansvaret på någon, eller till något, för att kunna hänvisa vidare.
Att ersätta personligt ansvar med ett system eller regler är inte bara en lättnad för den som har något att hänvisa. Det kan även skapa en sorts upplevelse av rättvisa, där ett system ”behandlar alla lika” om än undermåligt. Ofta är det lättare att ha överseende med ett dysfunktionellt system än när man känner sig personligt felbehandlad av en individ.
Kostnaden för dessa bekvämligheter ligger som en hinna över vardagen. De är spridda över många enskilda, och tagna för sig, obetydelsefulla upplevelser, men de utgör en påtaglig helhet.
Mellanmänskliga relationer regleras i stort sett efter var och ens samvete. I alla personliga relationer tvingas vi fatta beslut som påverkar andra, och stå till svars för dem. För varje instans då dessa mellanmänskliga relationer ersätts med ett externt system, förlorar vi gradvis vanan att leva efter det egna samvetet och ansvaret. Man vänjer sig helt enkelt vid att underordna sig ett system, snarare än att vara ansvarig själv.
I rikspolitiken syns ivern att överlåta beslut till system. Försvarsutgifter, klimatåtgärder och finanspolitiken är alla till viss mån styrda av tumregler och ramverk som tillsattes av tidigare riksdagar. Givetvis är regeringen och riksdagen ansvariga för beslutet att stå fast vid dem, men det är alltid enklare att ställa sig bakom ett beslut som redan fattats, än att fatta ett eget.
Möjligen blir vi till slut kvitt nyckelutlämningen också, det kan väl en automat ansvara för?
Ett genomtänkt system kan ge ett sken av trygghet och förnuft, men i slutändan är vi själva ansvariga för utfallet, det egna och det gemensamma. Demokrati är inte bara något som verkställs på valdagen, utan praktiseras oss alla emellan, varje dag. Självstyre som statsskick kräver självstyre som levnadssätt.