Sverigedemokraterna går en farlig väg när de ständigt justerar yttrandefriheten efter eget tycke. Blir det akademin härnäst? Det undrar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Rättelse: I en tidigare version av krönikan fanns ett citat från den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Robert Stenkvist (SD) med. Detta citat är felaktigt och borttaget. Lundagård ber om ursäkt för detta. Vi strävar alltid efter att beskriva fakta sakligt, objektivt och korrekt.
Den 27 september 2024 var en mörk dag – då lämnade nämligen en sverigedemokratisk riksdagsledamot in en motion om att se över bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det är ingen hemlighet att motionen inkommit i kölvattnet av förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) och de efterföljande reaktioner som blev.
Motionen är ännu ett bevis på att Sverigedemokraterna (SD) endast vurmar för yttrandefrihet på sina villkor. När Jomshof gjorde ett kränkande, brottsmisstänkt uttalande ska bestämmelsen om hets mot folkgrupp avskaffas för att den inskränker yttrandefrihet och demokrati – men efter avslöjandet om trollfabrikerna ska public service bantas. Jimmie Åkesson kallade granskningen ”en påverkansoperation”. Varför kan inte det förstnämnda vara en påverkansoperation mot muslimer, och det senare ett tecken på en välfungerande demokrati?
Följdfrågan blir givetvis: Hur lång tid tar det innan de även lägger sig i åsiktsyttringen inom akademin? I Lunds universitets värdegrund läses att verksamheten ska värna fri åsiktsbildning, demokratiska principer och mänskliga fri- och rättigheter. Under de senaste åren har SD kommit med en rad uttalanden om akademin som närmast kan beskrivas som auktoritära. På SD:s landsdagar i Örebro hösten 2019 meddelade bland annat Mattias Karlsson (SD) att man vill få in konservatismen som ideologi på universiteten.
Detta kan tyckas som gammal skåpmat, men för inte mer än drygt 1,5 år sedan utsåg regeringen externa ledamöter i styrelserna för statliga lärosäten. Samtidigt meddelades att deras mandatperioder kortas från tre år till 17 månader – en otäck utveckling då SD varit tydliga med att de kräver inflytande på regeringens utnämningar. Uttalandena var alltså inte bara tomma ord – SD är beredda att gå från ord till handling när de nu innehar en maktställning.
Är akademins fria åsiktsbildning nästa offer? Ska en lektor på kandidatkursen i islamologi ges order att lära ut att islam inte är fredens religion? Får denne lov att kritisera politiska förslag som slöjförbud? Det är frågor som är aktuella att ställa om SD fortsätter att inskränka yttrandefriheten för granskande perspektiv och omskolar svenska myndigheter till sina propagandaapparater.
Om vi som akademiker tror att vår roll bara är att veta en massa har vi missförstått allt – för vår utbildning är förgäves om vi inte använder den för att stå upp mot auktoritära krafter. Vi ska vara den kritiska rösten mot etablissemanget. När de kritiserar oss, är det dags att skrika högre.
