Alla känner vi dem: Utbytesstudenterna som alltid bara pratar om sitt hemland. Efter en månad i England inser Lundagårds utbyteskrönikör Amanda Barratt att hon själv inte kan sluta prata om Sverige, och reflekterar över varför utbytesstudenter ofta gör sitt hem till sin personlighet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Det var på ett besök till Ikea som det slog mig att det otänkbara hade hänt. Jag och mina rumskamrater hade precis satt oss ner med var sin portion köttbullar, och det var med en jante-inducerad klump i magen som jag insåg att de senaste två timmarna hade varit en enda lång monolog om Sverige. Varje produktnamn i hela varuhuset hade översatts, uttalats och förklarats, och på något sätt så hade jag lyckats få alla konversationer att leda tillbaka till mitt hemland. Som jag tittade ner på min tallrik, så insåg jag den hemska sanningen som stirrade tillbaka på mig i lingonsyltens reflektion: min personlighet var borta. Den var borta, och jag hade blivit en sån där utbytesstudent som bara pratar om sitt hemland.
När jag tänker tillbaka, så började symtomen till mitt tragiska fall av personlighetssjuka redan första kvällen som jag flyttade in i min nya korridor. Jag och mina rumskamrater satt i köket och pratade, när jag helt plötsligt insåg att hälften av mina meningar började med orden well actually, in Sweden…. Sedan dess har mina besvär bara blivit värre och värre, och senaste veckan har jag inte kunnat gå en enda dag utan att förklara skattepolitik eller allemansrätten. Allt kulminerade på Ikea, där jag insåg hur otroligt tjatig och ytlig jag blivit. Min ofrivilliga roll som svensk kulturexportör är dessutom en lite bisarr upplevelse för mig som är halvbritt, och som aldrig tidigare har varit ”svensk nog” i Sverige.
Min enda tröst är att, precis som en vanlig nollesjuka, så verkar alla lida av exakt samma sak. Det är omöjligt att hitta en utbytesstudent som inte skryter över att maten är bättre, staden är vackrare eller att människorna är trevligare där de kommer ifrån. Egentligen är det kanske inte så konstigt att man fäster sig vid sitt hemland i en situation som ett utbyte, där man helt plötsligt befinner sig långt ifrån allt man vet och känner. För oss bytisar är dessutom ens hemland något som gör en både unik och igenkännbar, två saker som känns ganska viktiga när man ska lära känna massa nya människor. Problemet är dock inte bara att det gör en tjatig, utan även att det blir svårt att komma åt de djupare konversationerna som visar vem man faktiskt är under ytan.
Kanske är personlighetssjukan något som alla utbytesstudenter måste genomlida för att förr eller senare inse att man är mer än platsen som man kommer ifrån. Jag tror nog att det är en liten, men viktig, del i att man växer som person under utbytet. Själv känner jag redan att jag är på bättringsvägen, och tror snart att jag ska ha min personlighet tillbaka. Jag hoppas det i alla fall, för jag tror faktiskt inte att jag klarar av att förklara svensk alkoholpolitik en gång till.
