I Karolina Ramqvists ”Den första boken” blir en kärlekshistoria på Jamaica ett prisma genom vilket hela mänskligheten syns. Florencia Larrosa imponeras av Ramqvists prosa som hela tiden hoppar mellan tid och rum, framtid och dåtid.
Det var en dag som alla andra, men allt skulle förändras. Hon skulle återvända till sitt hemland och lämna honom i Jamaica, landet som hade betytt så mycket för henne.
I Den första boken – som, ironisk nog, är Karolina Ramqvists tionde bok – följer läsaren en man och en kvinna på deras sista dag tillsammans. Handlingen kretsar kring kvinnan i förhållandet, en författare som snart ska ge ut sin första bok. Genom handlingens gång får vi gå bredvid henne genom alla minnen hon har på ön där hon träffade hennes partner Paul. Genom berättarens tillbakablickar (skrivna i tredje person), får läsaren bevittna huvudkaraktärens kärlekshistoria med Paul, samt hennes personliga utveckling ända sedan hon anlände till ön för första gången. Vi får se kvinnans resa från att vara en storögd 18-åring till att bli en självständig kvinna som uppnår sina författardrömmar och börjar en ny fas i sitt liv.
Ramqvist beskriver miljöer på ett sätt som får det att kännas som att jag befinner mig i rummet med karaktärerna, som att det är jag och inte kvinnan som går runt omkring på ön. Ramqvist leker också med tid och rum. Karaktärerna lämnar aldrig sovrummet under den dagen där berättelsen utspelar sig, men huvudkaraktären reser igenom sina minnen i sitt huvud. Detta ger en känsla av att hon rör sig igenom olika rum. Hon lämnar aldrig sovrummet, men samtidigt återskapar hon den första dansen de delade tillsammans. Hon lämnar aldrig sovrummet, men i minnet kommer hon tillbaka till alla ställen hon besökte under alla dessa år på ön.
Det är tillbakablickarna som allra mest fångar mitt intresse. Tack vare dem får läsaren reda på huvudkaraktärens och parets historia. I romanens första sidor, när sovrummet beskrivs, får jag en lugn känsla: Solen börjar stiga, rummet ”vilar”, morgonen verkar stilla. Men så snart berättaren går tillbaka till tiden där kvinnan först reste till ön får man dyka in i det komplexa, i kaoset som huvudkaraktären gick igenom för att kunna vara där hon är nu. Under min läsning längtar jag efter tillbakablickarna. Jag är nyfiken på parets kärlekshistoria, försöker förstå huvudkaraktärens beslut och tankebana. Jag är fast i berättarens spel med tid och rum och vill bara ha mer.
Karolina Ramqvist lyfter fram det komplexa i förhållandet mellan karaktärerna, som på samma gång är frågor som berör oss alla. Paul är en svart man, från ett koloniserat land, som alltid arbetat sig fram i livet. Huvudkaraktären är en vit, medelklasskvinna som har möjligheten att resa fram och tillbaka till Jamaica och besöka hennes kärlek, samtidigt som hon är ett offer av patriarkala samhällsstrukturer. Men det finns sårbara minnen som bevisar karaktärernas kärlek mot varandra, som den abort huvudkaraktären går igenom, där Paul hjälper henne utan att ifrågasätta hennes val. Dessa minnen låter läsaren förstå deras förhållande bättre.
Den första boken är ett porträtt över mänskligheten snarare än en ”omöjlig” eller ”olycklig” kärleksroman, trots slutet. Jag tycker att romanen handlar om komplexa karaktärer med olika bakgrunder som hittade varandra, och försöker få det att funka så länge det går. Inga superhjältar eller ”prince charming” som tvingar fram ett förhållande, utan vanliga människor som gör misstag men som respekterar varandra. Att de följer enskilda vägar är kanske sorgligt, men den återspeglar hur kärlek kan se ut i verkligheten, och det tycker jag är vackert. Den första boken är en roman att läsa för att reflektera över människans syn på kärlek.
