Efter novischperiodens festligheter möts Lundagårds studentlivskrönikör Mimosa Lu av en ständig följeslagare: Ensamheten.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Nu är novischperioden över och jag sitter ensam i min lägenhet. Tentaångesten växer likt mörka moln, och det dystra höstregnet som piskar mot fönstret minskar lusten att göra något allt mer. Den ena dagen har smält in i den andra, och jag är trött, uttråkad och utmattad. De vackra färger som hösten givit rör sig mot nakna kvistar och vinterkyla. Nu sätts tonen för en tid av evig ensamhet, där jag är den första som dras med.
Allt har förändrats. Från att ha varit en partypingla som fann sig med en falafelrulle i handen varje natt, har jag förvandlats till en soffpotatis som knappt längre står ut med lukten av alkohol. Även om vintern har sin charm vet jag att dystra och kalla kvällar väntar. Jag vaknar och går och lägger mig till mörkret utanför och får magont över tanken av vinterdepressionen som troligen kommer. Energin och drivkraften från nollningen sipprar långsamt ut medan dagarna blir allt kortare.
Jag inser att ensamheten är verklig – och att den är långt ifrån den romantiska bild man får höra. Det är lätt att säga att ensamheten är värdefull, för att hitta sig själv och trivas i tystnaden. Men ensamheten är mer än bara tystnad, den lägger sig över rummet och kryper in under huden. Påminner mig om att den alltid är där, i varje stund av mitt liv, som en konstant tyngd på mitt bröst.
Jag blir alltför bekväm i känslan av att vara omgiven av människor men ändå känna mig helt ensam. På campus rusar hundratals ansikten förbi, en som ska värma sin mat och en annan som ska hinna till nästa föreläsning – och ändå känns de inte verkliga. Främlingar i förbifarten, med sitt eget liv, sina egna problem och sina egna rädslor. Är de också rädda för ensamheten?
Här är jag, i mina 28 kvadrat, invirad i en filt, med en dålig serie som surrar på datorn, och jag kan inte låta bli att tänka på framtiden. I ensamheten känns tanken plötsligt påträngande och skrämmande – tänk om detta blir mitt liv, året om och inte bara en fas. Tänk om jag för resten av mitt liv kommer att sitta ensam med mina egna tankar, i tyst mörker, dag efter dag. Jag fyller tystnaden med poddar, böcker och musik, vad som helst som hindrar mig från att möta tankarna. Men inget jag gör verkar fylla tomrummet, och ensamheten känner av det och knackar på min dörr.
Kanske ligger det något i att våga möta ensamheten, att få ha stunder då man helt enkelt inte orkar. Men när den dystra vardagen blir alltför tung, undrar jag om ensamheten någonsin kommer att ge mig något annat än tomhet. Jag vet inte om eller när känslorna och tankarna slutar, och om det tillslut kommer att leda till något vackert. Kanske finns det bara inget mer att uppleva eller känna – allt står still och det får räcka.
