Julia Pärssinen sa i somras upp sig från sina doktorandstudier efter att ha blivit refererad till som slav och opålitlig under hösten 2023. Både hon och handledaren som utsatte henne för mobbning ställer sig kritiska till hur ärendet har hanterats internt.
Det är den 18 september 2023 och Julia Pärssinen utför ett experiment i labbsalen. Hon är ny i sina doktorandstudier, för bara några veckor sedan flyttade hon till Malmö från Uppsala. I dag är första gången hon utför den här typen av experiment.
Efter en stund kommer Julia Pärssinens biträdande handledare och frågar hur det går för henne och masterstudenten som också är med. Julia Pärssinen svarar att hon kommer att behöva mer tid, varpå handledaren säger att ”det är tur att ni inte är utbildade läkare, för då hade era patienter dött eftersom ni jobbar så långsamt”. Sedan lämnar han labbsalen. Kvar står Julia och masterstudenten.
– Det var första gången jag kände att ”det här känns inte bra”, säger Julia.
Händelsen följs av fler incidenter. Julia får höra att kvinnor är opålitliga, för att de flyttar iväg med sina pojkvänner, och inte slutför sitt arbete. Handledaren refererar även till henne som sin slav.
– Det kändes som att vad jag än gör så kommer han att tycka att någonting är fel. Det var verkligen den känslan. Jag skulle kunna beskriva det som psykologisk otrygghet, säger Julia.
Jag blev verkligen hjärntvättad.
Vid ett tillfälle skriker handledaren på henne för att hon håller i ett försöksdjur på fel sätt.
– Jag blev otroligt chockad. Det har aldrig hänt tidigare att en kollega skriker på mig på det sättet, säger hon.
Handledaren uppger å sin sida att han blev orolig för att Julia skulle bli biten när hon höll i försöksdjuret och att det var därför han sa till henne. Han kan inte minnas att han ska ha varit kritisk till kvinnliga studenter och menar att han aldrig använt ordet slav för att beskriva någon.
Men Julia beskriver hösten som en mardröm.
– Får man ständigt höra att man gör fel saker, så börjar man tro på det. Jag trodde genuint att jag var mindre kompetent. Och att det var osäkert om jag var lämplig för den här positionen för att jag var kvinna, säger hon och fortsätter:
– Jag blev verkligen hjärntvättad.
I december åker Julia hem och firar jul. När hon kommer tillbaka känner hon att hennes arbetssituation inte längre fungerar. Hon berättar för sin huvudhandledare, som ansvarar för den biträdande handledaren, om sina upplevelser. Han föreslår att hon ska vara hemma ett tag. Julia, som är desperat efter en lösning, går med på detta. I dag ställer hon sig kritisk till att det föreslogs som en lösning.
– Då ville jag hem, så jag köpte det. Men nu kan jag undra hur det skulle hjälpa mig med det jag har blivit utsatt för?
Huvudhandledaren ska, enligt uppgifter till Lundagård, dock ha sett det som ett sätt för Julia att få en paus från situationen under tiden som de kom fram till en lösning.
Även Mikael Bodelsson, prefekt, det vill säga högsta chef, vid den kliniska institutionen, tycker att det kan vara ett rimligt sätt att hantera situationen på.
– Det är en svår fråga att svara på, men om hon mådde väldigt dåligt kan det vara ett sätt att hämta krafter. Men det är ju inte en permanent lösning. Utan man måste ta tag i problemen också, och det vet jag att de gjorde, säger Mikael Bodelsson.
Parallellt med att Julia inte längre är på jobbet, så försöker huvudhandledaren, Julia och doktorandombudsmannen hitta lösningar, såsom att Julia inte ska behöva dela kontor med den biträdande handledaren. Universitetets HR-avdelning blir dock inte inkopplat i fallet, vilket beror på Julias anställningsform som industridoktorand.
Julia var inte anställd av universitetet, utan ett företag, som lät henne utföra sina doktorandstudier på arbetstid. Detta gjorde att HR vid LU inte kunde hjälpa henne. Men Julia upplever inte heller att HR på företaget hon var anställd på kunde hjälpa henne, eftersom situationen utspelade sig på en annan arbetsplats.
– Jag hamnade i ett mellanland där det kändes som att ingen ville ta i mig. Ingen visste vem som hade arbetsgivaransvar och vem som skulle hantera situationen, säger Julia.
Mikael Bodelsson håller med om att det blev problematiskt när HR inte kunde hjälpa Julia.
– Hon hamnade mellan stolarna och det är verkligen olyckligt. Det beror helt enkelt på att kontraktet, som universitetet har skrivit med företaget, är otydligt formulerat kring vem som har ansvar i en sådan här situation.
Så här kan det inte vara.
Enligt Mikael Bodelsson var kontraktet mellan företaget och universitetet ett standardkontrakt, som brukar användas.
Är det inte i sådana fall problematiskt att andra kan hamna i samma situation som Julia?
– Jo. Det måste vi fixa. Så här kan det inte vara. Där måste vi bli bättre nästa gång. Det måste bli jättetydligt, för det kan krävas snabba åtgärder i den här typen av ärenden, säger han.
Under vårvintern 2024 anmälde Julia sin handledare för sex olika fall av diskriminering internt till LU. Universitetet beställde då en utredning för att reda ut vad som faktiskt hade hänt. I somras kom beskedet: Handledaren har agerat fel.
I de enskilda fallen kan utredarna inte påvisa diskriminering, men de menar att han har agerat problematiskt. Eftersom detta inte har skett vid ett enstaka tillfälle, utan upprepade gånger blir den sammantagna bedömningen att handledaren har utsatt henne för ”victimisation”, ett begrepp som närmast kan liknas vid mobbning.
– Jag är helt med på den linjen. För att om man tappar humöret en gång, leder det inte till en diskrimineringsanmälan. Men det sammantagna blev för mycket, säger Julia.
Handledaren uppger att han, så fort han fick reda på att Julia inte var bekväm med att jobba med honom, bad om ursäkt. Han säger sig ha varit genuint förvånad och ville gärna hjälpa till för att lösa situationen på bästa möjliga sätt, bland annat genom att byta kontor.
Han ställer sig dock kritisk till utredningen. Han tycker bland annat att det är märkligt att utredarna i sex av sex fall inte kan påvisa att Julia har blivit diskriminerad, men att de ändå kommer fram till att han hans agerande varit över gränsen.
”En trovärdig slutsats måste förlita sig på tydliga bevis, och inget av de enskilda fallen uppfyllde tröskeln för kränkning”, skriver han i ett mejl till Lundagård.
Samtidigt upplever han att ledningen inte har tagit varken honom eller hans välmående på allvar.
”Förutom (huvudhandledaren) så är du den första personen som frågar mig om mitt perspektiv”, skriver han till Lundagård.
Mikael Bodelsson tycker att det är allvarligt att handledaren inte känner att han har fått stöd under den här perioden, men han anser ändå att han har gjort sitt bästa för att stötta alla inblandade.
– Det har jag verkligen försökt att göra, säger han.
Redan innan utredningen var klar valde Julia att säga upp sig. Hon ville inte vara kvar. Inte på medicinska fakulteten, inte i Lund och inte i forskningsvärlden.
