I sin tionde serieroman dissekerar Liv Strömquist självhjälpsindustrin och gör upp med den moderna människans behov av att kontrollera och optimera livet in i minsta detalj. Emmy Odeskog har läst ”Pythian pratar”.
Tappa kontrollen över ditt mående. Det är det första av sju livsråd som presenteras på första sidan i Pythian pratar. Serieromanen, som är Liv Strömquists tionde, har beskrivits som en självhjälpsbok mot självhjälp. Och mycket riktigt är det mot självutnämnda Tiktok-orakler, tv-psykologer och stegräknare som hon denna gång riktar sitt intellektuella artilleri.
Den moderna människan, konstaterar Strömquist, är ständigt upptagen med att förbättra sig själv. Man ska gå si och så många steg, sätta gränser mot alla som tar energi, hälla olivolja i morgonkaffet och fasta till klockan tolv. Vi har tillskrivit oss själva så mycket makt över våra liv att vi måste ägna hela detta liv åt att utöva den makten, driva bort döden och förverkliga oss själva. Och ja, det verkar suga märgen ur livet självt.
Strömquist livsråd uppmanar därför till dieternas, olivoljans och stegräkningens antites: Att tappa kontrollen (läs: att fatta att man aldrig hade någon kontroll) och acceptera döden.
Det här, att ta någonting alldagligt (typ att känna ett diffust behov av att gå minst 10 000 steg) och sätta det i ett större, ofta socialpolitiskt, perspektiv, kan sägas vara Strömquist genomgående stilgrepp. Formen är essäistisk, ja snudd på akademisk. Hennes resonemang bottnar genomgående i teorier formulerade av olika sociologer och psykoterapeuter. De som är bekanta med henne sedan innan kommer att känna igen namn som Hartmut Rosa och Zygmunt Bauman.
Vid första anblick står det här tunga, teoretiska innehållet i kontrast till de handtecknade, färgglada figurer och korta texter som gör Pythian pratar till en seriebok. Ganska snabbt förstår man dock att formen snarare är tätt förknippad med innehållet. Den ena möjliggör den andra. Bilderna blir en plattform för humor samtidigt som de hjälper till att styra tempot; tomma, avskalade illustrationer dyker upp precis där de behövs. De komplicerade poängerna sammanfattas kort och koncist i pratbubblor och tankemoln.
I detta, inser jag, ligger Strömquist största fördel. Hon är pedagogisk. Pythian pratar är ännu ett exempel på hur hon lyckas ta ett stort, svårt material och göra det tillgängligt för folk som aldrig hade kunnat (eller ja, orkat) göra det själva.
Trots den bitvis tunga teorin är det passagerna om antiken och Romarriket som upplevs långrandiga. ”Pythian” i bokens titel refererar, till exempel, till oraklet i Delfi som försåg allmänheten med råd om hur man skulle leva – något Strömquist tar fasta på. Ett helt uppslag ägnas exempelvis åt bilder av hur en get skakar på olika sätt framför Pythian. Snark. Det är varken tillräckligt roligt för att stå på egna ben, eller tillräckligt meningsbärande för att kvoteras in ändå. Den stora plats som antiken tar i bokens tematik känns därför oproportionerligt stor.
Trots detta är igenkänningen alltid nära till hands. Strömquist behåller genomgående fötterna på jorden, och fingret på samhällspulsen. Jag känner mig sedd, och är så pass narcissistisk att det i sig har ett visst underhållningsvärde. Det jag känner mig sedd i är å sin sida ganska deppigt. Med Pythian pratar i ena handen och d-vitaminerna, Hoka-skorna och hälsoappen i andra är det inte svårt att förstå vilken optimeringskultur Strömquist syftar på.
Men, det finns kanske just därför också någonting befriande i att få höra att det inte behöver vara ett tecken på inneboende svaghet att inte ha hittat sin innersta autencitet, följt alla sina drömmar, sagt upp vänskapen med alla sina jobbiga vänner och och gått en miljon steg innan fyllda tjugofem.
Det är bara livet. Släpp det. Acceptera din dödlighet och, som det sista livsrådet lyder: ”Gå ut.”
Serieroman
Pythian pratar
Liv Strömquist
Norstedts
Utgiven 27 september 2024
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 7 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
