En resa ner i Lunds underjord

Under Lunds gator finns spåren av en annan tid – ett Sverige som i kalla krigets skugga förberedde sig för krigets mörka realiteter. Lundagård har utforskat underjordiska reliker från det oroliga 1900-talet och pratat med personer som ser glömda skyddsrum och den civila beredskapen som något värt att återuppliva.

Skyddsrum är en av de vanligaste underjordiska konstruktionerna. Efter andra världskriget upplevdes hotet om kärnvapenkrig vara överhängande. De nästan 20 000 skyddsrum som byggdes i Sverige under 1950-talet finns kvar som påminnelser om hur allvarligt man såg på säkerhetsläget.

1957, ett år innan Sverige lade ned sitt hemliga projekt att bygga egna kärnvapen, byggdes Lunds största skyddsrum: Civilförsvarets ledningscentral under Sankt Jörgens park.

Från denna hemliga och bombsäkra bunker på runt 300 kvadratmeter utspridda över två våningar skulle man leda civilförsvaret i händelse av krig. Med egna dieselgeneratorer, vattenmagasin och kommunikationsförbindelser stod bunkern redo att husera 50-60 personer som skulle bo och jobba där.

Men efter kalla krigets slut och Sovjetunionens fall nedprioriterades civilförsvaret. 1993 inaktiverades bunkern. I dag är tillträde förbjudet, men under en period på 90-talet användes den av föreningen Ung Kultur i Lund till bland annat konstevent. LU-alumnen Calle Bergendorff besökte ett av dessa för runt 30 år sedan.

– Då kunde man gå in, det kostade 10 eller 20 kronor. Om jag minns rätt var det lite mörkt och fuktigt. Och så hade de satt upp lite belysning, för den är, eller var då i alla fall, fullt utrustad med reservkraftverk, berättar han.

Calle kan även bekräfta ryktena om att det förekom rave-fester i bunkern.

– Polisen hade väl hittat både ett och annat som kanske inte hör hemma i ett civiliserat samhälle, men var ska det vara om inte i en bunker? säger han.

Grannarna började klaga någon gång på 90-talet, och sedan dess har bunkern varit stängd. Att besöka den i dag innebär alltså att ge sig in på ”urban exploration”.

Calle är kanske Skånes främsta ”urban explorer”. På sin blogg Tillträde förbjudet har han dokumenterat över 170 besök av platser som är mer eller mindre förbjudna att besöka. Han har även gett ut en bok om sitt utforskande: Skånesglömda rum: Det industriella välståndets ruiner.

Det är vi medvetna om hela tiden, att vi begår brottet olaga intrång.

Han hymlar inte med att det ibland krävs att man bryter mot lagen för att besöka de här platserna.

– Det är vi medvetna om hela tiden, att vi begår brottet olaga intrång och det kan ha olika straffsatser, säger Calle.

Han har dock principer kring hur utforskandet ska gå till. Dessa kan kokas ned till: Förstör ingenting, ta inget mer än foton, lämna inget mer än fotspår.

Ner i bunkern

Med Calles goda råd i bakhuvudet beger vi oss mot Sankt Jörgens park. Det tar en stund innan vi hittar fram till bunkern, som döljer sig i tät vegetation. Väl vid ingången inser vi att det tunga låset och de svetsade bultarna hindrar oss från att komma in utan att bryta mot Calles principer.

En vecka senare är vi tillbaka vid bunkern, den här gången i sällskap av kommunens fastighetsförvaltare, som har nyckeln. Där möter vi även Calles utforskarkompanjon Göran Wallén, som iklädd gummistövlar, regnbyxor och pannlampa skänker en viss värdighet till vårt lilla utforskargäng.

– Glömde ni gummistövlarna hemma? säger Göran med glimten i ögat när han får syn på våra sneakers.

När fastighetsförvaltaren ska låsa upp bunkerdörren upptäcker han att gångjärnen är bortskruvade. Någon har varit där sedan bunkern stängde. Vi öppnar dörren och den soliga oktoberdagen strålar ner i underjorden för första gången på länge. I dagsljuset uppenbarar sig hundratals spindelägg som hänger upp och ned i taket, och lika många källarspindlar kryper runt på väggarna.

Bunkerns bombsäkerhet präglar planlösningen. Trappan vid ingången leder ner till en lång korridor som mynnar ut i ytterligare en ingång på andra sidan. Om en bomb faller nära någon av ingångarna ska korridoren leda tryckvågen genom bunkern och ut på andra sidan, medan de bankvalvstjocka dörrarna som kantar korridoren skyddar resten av bunkern. Vidare är de centrala sov- och arbetsutrymmena ovalt formade för att bättre stå emot chockvågor.

Vi behöver inte gå många meter innan vi är helt beroende av ficklampor för att ta oss fram. Ljudet av krossat glas mot våra skosulor ekar genom de övergivna rummen. På sina ställen är golvet täckt av vatten, men ingenstans mer än någon centimeter djupt. Här finns sönderslagna toaletter, arbetsplatser, sängar, ljusstakar för stearinljus och fimpar.

Från ugnen i köket sticker en ugnsform, med obestämbart innehåll ut, som om någon var mitt i matlagningen när bunkern stängdes för 30 år sedan.

På en vägg har någon tagit närvaro i bunkern, år 2023. Antagligen är klottraren samma person som har plockat bort gångjärnens bultar på bunkerdörren.

Här och var är betongväggarna prydda av klotter. ”do not enter my hore”, ”here is only pain”, ”death lies here” och en enkel illustration föreställande två rosa bröst. Göran är dock förvånad över att det inte är mer klotter på väggarna.

– Men det beror ju på hur lång tid det tar tills de där gångjärnen är fixade, säger Göran.

Liksom Calle har Göran varit på konstutställning i ledningscentralen och är därför bekant med lokalerna. Han försvinner från gruppen och utforskar på egen hand.

– Jag friskar upp minnet, säger Göran när vi hittar honom igen.

Han försöker kartlägga ledningscentralens planlösning. Göran visar oss nödutgången, som består av en liten lucka i marknivå. Ingången leder till ännu en lucka som vetter ut mot en vertikal kanal. Vi testar flyktvägen och kan konstatera att den är väldigt trång.

Göran tycker att det är synd att inte fler utrymmen som dessa finns tillgängliga för allmänheten.

– Det är bara att hitta på något bra användningsområde, säger han.

Liksom den gamla ledningscentralen byggdes merparten av Lunds tekniska högskolas (LTH) campus under kalla kriget. Andreas Svensson, processledare på medicinska fakulteten, har arbetat med LTH:s fastigheter och misstänker att lokalerna är präglade av krigshotet.

Han berättar att det finns två kulvertar på LTH-området. Båda dessa finns dock till av förhållandevis ospännande anledningar. Den ena kom till för att ett ostlager inte ville flytta på sig när Matematikhuset och Matteannexet skulle sammankopplas. Den andra är en installationskulvert mellan M-huset och E-huset. I vilket fall är tillträde till båda två förbjudet sedan 2013. Klotter på väggarna där inne vittnar om att kulverten, trots detta, är välbesökt.

Jag har själv varit student så jag förstår hur spännande det är.

Från klottret kan Andreas utläsa att studenter firat en sista kväll med sin sektion på det förbjudna området. Officiellt tycker han att inbrotten är dumma, men inofficiellt, lite kul.

– Jag har själv varit student så jag förstår hur spännande det är, säger Andreas.

Det finns dock ett rykte om att det finns en tredje, längre kulvert, som sammankopplar kemihuset med sjukhuset. Teorin är att kemihuset skulle fungera som en förlängning av sjukhuset i en krigssituation. Andreas tror inte på det ryktet.

– Jag har aldrig sett en dörr och jag kan lokalerna bra, säger Andreas.

Däremot tror han att LTH:s campus ändå kan vara en del av en hemlig mobiliseringsplan.

– Det är väldigt tjocka bjälklag i maskinhuset, precis som att man skulle kunna köra in en stridsvagn och reparera den där, säger Andreas.

Han menar att bjälklagen är oproportionerligt tjocka i förhållande till den verksamhet som bedrivs i huset och att maskinerna som finns där är suspekt lämpade för militär verksamhet.

En ny beredskapspolitik

Om Andreas teori stämmer kan vi inte veta. Däremot vet vi att beredskapstanken genomsyrade samhället på 60-talet, då merparten av LTH:s campus byggdes. Men det blev inget krig mot Sovjetunionen, och på 90-talet nedprioriterades både militär- och civilförsvaret. Denna avveckling och nedrustning har gett upphov till vad Fredrik Stenberg, beredskapssamordnare på Lunds kommun och delansvarig för kommunens skyddsrum, kallar för en beredskapsskuld.

– Det som håller på att förändras nu är att vi faktiskt finansierar ett civilt försvar igen, vilket vi inte har gjort på ungefär 20 år, säger Fredrik.

Vi träffar honom på ett LSS-boende i norra Lund, där han ska visa oss ett av kommunens knappa 90 skyddsrum. Just det vi besöker byggdes 1964.

På väg ned till skyddsrummet möter vi en handläggare som, när hon förstår vad vi sysslar med, säger att deras skyddsrum inte är något bra exempel. Vi förstår snart vad hon menar: utrymmet har snarare karaktären av ett förråd.

Enligt Fredrik är det representativt för hur skyddsrum brukar se ut. Om något är han lite imponerad av att skyddsfiltrena som tillhör CBRN-systemet – ett vevdrivet luftfiltrationssystem som ska skydda mot kemiska, nukleära och biologiska stridsmedel – finns på plats. Men andra saker fattas, bland annat latriner. I båsen som tycks ha byggts för att husera latriner hittar vi i stället julpynt.

– De använder det som ett förråd, och det är ganska vanligt. Det är tillåtet. Skyddsrum ska kunna färdigställas på 48 timmar. Det innebär att de får förvara saker, säger Fredrik.

Hur väl lever era skyddsrum upp till Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps krav?

– Inte alls, skulle jag bedöma. Jag har varit i tre-fyra stycken, och det har varit bedrövligt, säger Fredrik.

Vi frågar om inte skyddsrum är en förlegad form av beredskap med hänsyn till hur dagens krigföring ser ut. Fredrik menar att de tvärtom är superrelevanta och hänvisar till kriget i Ukraina.

– Det vi framför allt sett från rysk sida är fullständig terrorbombning, med både artilleri, raketartilleri och flygbomber. Där kommer skyddsrum och skyddade utrymmen in, säger Fredrik.

Men världens bästa skyddsrum gör ingen nytta om man inte är i det när bomberna faller. Fredrik tror att studenter i Lund generellt sett har dålig koll på var deras närmaste skyddsrum ligger. Han menar att det kan vara en generationsfråga.

– Om man är tillräckligt gammal och har upplevt ”första” kalla kriget, så tror jag man känner igen den orangea skyddsrumsskylten. Det finns med från uppväxten, säger Fredrik.

Man har väl egentligen noll koll på vad man ska göra.

Vi ger oss ut på Lunds gator för att undersöka riktigheten i Fredriks fördom om studenternas bristande kunskaper.

Klara Pertmann och Karolina Björk studerar socialantropologi respektive konsthistoria. Klara vet inte var hennes närmaste skyddsrum finns, men det gör Karolina.

– Det finns i min källare, men jag har också bott i samma byggnad i 23 års tid, det vill säga hela mitt liv. Det är ett cykelgarage, säger Karolina.

Antalet cyklar i skyddsrummet i förhållande till hur många som bor i hennes hus gör henne dock tveksam till om alla skulle få plats därinne.

– Det hade blivit jätte-, jätte-, jättetrångt. Men då kanske grannarna börjar hälsa i alla fall, säger Karolina och skrattar till.

Elton Ekendahl och Viktor Fredin, som studerar fred- och konfliktvetenskap tillsammans, vet inte var deras närmaste skyddsrum finns.

– Jag visste vart jag skulle när jag bodde hemma, men nu har jag ingen aning, säger Elton.

– Man har väl egentligen noll koll på vad man ska göra om det blir krig. Man har ju hört om tidigare generationer som haft mer koll, med alla jodtabletter och liknande.

Om de var tvungna att söka skydd så tvivlar de på om skyddsrummen skulle leva upp till de krav som finns på dem.

– De lär väl hålla bombmässigt, men ransonsmässigt och så det vettefan, säger Elton.

Efter att mer eller mindre ha bekräftat Fredriks fördomar om studenternas okunnighet talar vi med Eva Tideman, docent vid psykologiska institutionen. Hon vet inte var hennes närmaste skyddsrum finns och är inte heller förvånad över att många studenter inte vet det.

– Jag tror det är en form av förnekande, att man inte går in i det, och man vill nästan inte veta, säger hon.

Hur kan vi få Lundagårds läsare att ta det på allvar?

– Frågan är om de ska ta reda på skyddsrummen i första hand eller om de ska försöka göra något åt världsläget. Jag tror att fler skulle engagera sig politiskt. Den enda lösningen är att få så många människor på poster som möjligt, så de kan säga till och göra någonting, säger Eva.

Reportaget publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 7 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.

Se fler bilder från bunkern i Sankt Jörgens park nedan.