Medicinering för depression, ångest och sömnproblem ökar som en direkt följd av doktorandstudier. Det visar en ny studie av Göteborgs universitet. Lunds doktorandkår vill se förändringar, men upplever sig motarbetade av det egna universitetet.
Undersökningen är ett samarbete mellan forskare på Göteborgs, Stockholms och Lunds universitet, och använde registerdata från Statistiska centralbyrån för att analysera över 20 000 personer vars doktorandstudier började mellan 2006 och 2017.
Resultaten var tydliga. Mellan det första och femte året av studierna skedde en ökning på 40 procent i användningen av psykiatriska mediciner. Efter avslutade studier sjönk nivåerna kraftigt igen.
– Vi vet inte exakt varför doktorandstudier har den här effekten, men flera faktorer kan spela in, som ensamheten i arbetet, hög press och låg styrning, säger Sanna Bergvall, en av forskarna bakom studien, i en artikel av Göteborgs universitet.
Monika Larsson och Nima Mohseni, medordföranden för Lunds doktorandkår (LDK), förvånas inte av resultaten. De menar att orsakerna i hög grad beror på universitetets organisation, där LDK är den enda kåren som representerar doktorandernas intressen.
– Det är lättare att påverka på fakultetsnivå, eftersom vi där kommunicerar direkt med institutionsledningen. På centralnivå kommunicerar vi i stället genom Lus, precis som de andra studentkårerna.
För allmänna ärenden krävs majoritetsstöd från de övriga kårerna, även för frågor som bara påverkar doktoranderna. Den 19 september gick regeringen ut med att de återigen sänker sitt finansiella stöd för studentinflytande, vilket innebär att kårerna konkurrerar om allt färre resurser. Förslag som bara gynnar doktorandstudenterna riskerar därför att blockeras.
Ett sådant förslag gäller anställandet av fler doktorandombudsmän, som ansvarar för juridisk rådgivning för studier på forskarnivå. För nuvarande finns en doktorandombudsman för de cirka 2 700 doktoranderna vid Lunds universitet. Doktorandkåren hoppas kunna ändra på detta och vill anställa ytterligare en ombudsman på deltid.
– Enligt arbetslagen är det egentligen inte förhandlingsbart: doktoranderna behöver minst två ombudsmän för att våra ärenden ska kunna behandlas i tid, säger Nima Mohseni.
– Vi vet vad våra rättigheter är, och vi vet vad problemen är. Men vi är alltid i minoritet, säger Monika Larsson.
Utöver att vara den enda kåren inom Lus som representerar doktorandstudenter utanför LTH, innebär relationen till universitetet att olika regelverk används beroende på om problemen anses ha med studierna eller anställningsvillkoren. Vad som borde innebära dubbelt skydd mot missförhållanden kan i stället utnyttjas av administrationen för att undfly ansvaret, menar Nima Mohseni.
– När det passar för universitetet är vi studenter, annars är vi medarbetare, sammanfattar han.
Förutom de organisatoriska svårigheterna ser Monika Larsson och Nima Mohseni flera förbättringsmöjligheter vad gäller handledningen, som en fjärdedel av doktoranderna enligt en intern undersökning är missnöjda med.
För nuvarande är mötena kring den individuella studieplanen doktorandernas enda möjlighet att ge synpunkter gällande sin handledare, något som LDK-ordförandena kritiserar.
– Man kanske inte vill ta upp problem man har med sin handledare på ett möte där handledaren själv och flera andra personer sitter med, säger Nima Mohseni.
Ett tidigare förslag från doktorandkåren som avslogs gäller möjligheten att ge anonym återkoppling till sin handledare. Lösningen avvisades av universitetet för att inte stressa handledarna, en förklaring som snarare var en undanflykt, menar Nima Mohseni.
– Majoriteten av våra doktorandstudenter är nöjda med sin handledning, men ungefär en fjärdedel är missnöjda och mår inte bra. Med ett anonymt utvärderingssystem skulle majoriteten av handledarna få positiva omdömen; bara de som borde vara stressade skulle bli stressade, fortsätter han.
Monika Larsson och Nima Mohseni hoppas att undersökningen från Göteborgs universitet kan öppna för nya förbättringar för svenska doktoranders studie- och arbetsmiljö. Även forskarna bakom studien hoppas att den kan motivera beslutsfattare och akademin till att uppmärksamma och prioritera doktoranders psykiska hälsa.
”Det är klart att doktorandstudier inte passar allas intresse eller personlighet, men en grund för forskning är på många sätt att attrahera olika människor med varierande perspektiv”, skriver Eva Ranehill, en av forskarna bakom studien, i ett mejl.
”I idealfallet attraherar vi och behåller de som är bäst lämpade för att implementera värdefull forskning inom akademin, och inte de som är mest stresståliga.”
Lundagård har sökt Lunds universitet, som bett om att få återkomma. Artikeln uppdateras.
