Varför dras vi till att göra sånt vi inte får?

I en värld full av regler, lagar och normer frestas vi av att se utanför begränsningarna. Varför lockas vi av att att bryta mot regler? Sociologen Erik Hannerz ser en tydlig koppling mellan gränsöverskridande beteende och vårt behov av att skapa en egen identitet.

Genom historien har människor alltid lockats till det förbjudna. Det vi inte känner till vill vi veta mer om. Vad som anses vara förbjudet kan vara svårdefinierat och påverkas av flera olika faktorer. Dina personliga moraliska och etiska värderingar spelar in, liksom normerna i din omgivning och samhället i stort. Även staten medverkar och formar bilden av det förbjudna genom att skapa och upprätthålla lagar. Spannet är enormt.

Att människor känner den här attraktionen till det förbjudna har fängslat Erik Hannerz, forskare och lektor i sociologi vid Lunds universitet, sedan ung ålder. I sin forskning har han framför allt undersökt olika subkulturer, såsom graffitimålare, punkare och Flashback-detektiver.

− Jag har alltid varit intresserad av det som framstår som konstigt. Vad är det som gör att folk väljer att ställa sig utanför en ordning och att man söker efter att vara annorlunda? Det har alltid lockat mig. Jag vill kunna svara på frågan ”varför” hela tiden, säger Erik Hannerz.

Subkulturer som punk och graffiti fascinerar
Erik Hannerz i hans sociologiska forskning.
Foto: Aino Agné

Redan som unga är vi nyfikna på det förbjudna i vår jakt på identitet. Genom att bryta mot regler och normer utmanar vi samhällets förväntningar och söker en plats där vi kan känna oss hemma. De första upplevelserna av detta kan vara när vi tjuvkikar på julklappar innan julafton eller ser en skräckfilm vi egentligen är för unga för. Med åldern blir de gränser vi lockas att överträda alltmer komplexa. Minns du första gången du bröt mot en regel, kanske smög in på en fest oinbjuden eller provade alkohol? Känslan av att utmana osynliga gränser är något vi alla bär med oss.

− Unga människor vill skapa en egen makt och en egen person. Man tar ett steg från det tidigare, men också från vuxenvärlden. Snatteri, skadegörelser och olaga intrång är en typ av utforskande av gränser och även av ett jag, säger Erik Hannerz.

Han förklarar att jakten på det förbjudna, och därtill sin identitet, är en sorts lek. Dessa aktiviteter innehåller ett element av frivillighet och en osäkerhet som gör dem lustfyllda, precis som en lek. De sker under specifika omständigheter, på en viss tid och plats. Både njutningen och handlingarna är starkt kontextberoende och kan påverkas av grupptryck. Överträdelsen ger en känsla av makt och kontroll, men när man blir påkommen skapas ofta en känsla av skam.

Jakten på det förbjudna har blivit enklare.

Det är inte bara ungdomars lekfulla utforskande som förändrats. Den moderna världen erbjuder också nya sätt att ifrågasätta normer när vi har betydligt fler rättigheter och en större dos frihet, vilket medfört att vi har ett annat förhållningssätt till att bryta gränser.

− Det unika och avvikande kännetecknar vår samtid. Det som tidigare var bundet till subkulturer, att man stod ut i grupp, har blivit en samhällsdiagnos. Jakten på det genuina skapar mer utrymme för att bryta mot normen, säger Erik Hannerz.

Även sociala medier har förändrat vår relation till det förbjudna. Det som en gång varit svåråtkomligt, som piratkopierad film och kontroversiell musik och litteratur, är numera bara ett klick bort. Den digitala världen gör det förbjudna mer tillgängligt än någonsin och mycket av det som tidigare var tabubelagt har normaliserats.

− Jakten på det förbjudna har blivit enklare. Samtidigt har det blivit svårare för att färre saker är förbjudna. Sociala medier har gjort det möjligt för oss att tjuvtitta in i det förbjudna och möta likasinnade och utforska subkulturer. Vi ser även en ökad individualisering av samhället som gör att vi inte reagerar lika skarpt mot avvikelser som innan, säger Erik Hannerz.

Ett klassiskt exempel på en subkultur som tidigare ansågs vara avvikande var punkens revolt mot samhället på 1970-talet som inte bara avvisade regler, utan skapade också aktivt en ny identitet. I dag har vissa subkulturer blivit mainstream, men jakten på det förbjudna finns fortfarande kvar, fast på nya sätt.

− När min morsa växte upp var tatueringar något hemskt. I dag reagerar jag när jag träffar en person som inte har tatueringar. Har det då blivit mer förbjudet, eller har det som tidigare var förbjudet blivit mainstream? frågar sig Erik Hannerz.

Erik Hannerz i en trappa i Gamla lungkliniken,
där sociologiska institutionen huserar.
Foto: Aino Agné

Den paradoxala utvecklingen gör att vi i dag har både större möjligheter att utforska det förbjudna och mindre utrymme för att faktiskt känna att vi bryter mot något. Mångfalden i samhället har gjort att det tidigare förbjudna nu ofta accepteras som en del av ett större spektrum. Samtidigt kommer nya områden att bli föremål för regler och förbud. Det är också viktigt att beakta hur dessa förändringar påverkar vår förståelse av normer och avvikelser. Erik Hannerz understryker att normerna kring vad som utmanar samhället alltid är i rörelse.

− På 80-talet var det skräckfilmer som var förbjudet, på 90-talet riktades debatten mot tv-spel som orsakade moralpanik. Sedan kom veganrörelsen, terrorism, black metal-scenen och islamism. I dag är det gängkriminalitet som dominerar diskussionen, säger Erik Hannerz.

Hur ser då framtiden ut om alltmer av det förbjudna börjar normaliseras? Enligt Erik Hannerz kommer jakten efter det förbjudna att fortsätta. Subkulturer som tidigare ansågs extrema kommer bli konventionella, medan nya uttryck kommer ses som gränsöverskridande. I samband med detta lyfter han även fram risken med den ökade individualiseringen.

− Vi har inte blivit ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att individualiseringen inte medfört något gott. Samhället har blivit mer mångfacetterat, men det finns risker med en ökad individualiserad skillnad, till exempel att skillnad reduceras till en form av konsumtion, snarare att som i exemplen med subkulturer utgöra en grund för en kollektiv kraft.

Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 7 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.