I en samtid som präglas av total öppenhet riskerar något att gå förlorat. Felix Perklev utforskar frågan om vi borde vara oroliga för att hemligheterna ska glömmas bort.
För några veckor sedan presenterade SVT stolt sin nya satsning ”Naken med Stina Wollter”. I programmet är det tänkt att svenska kändisar ska stå krokimodeller för konstnären Wollter, medan de pratar om sig själva och kring sin kropp. Kort därpå blossade det upp en het debatt på grund av kritik mot att Stina Wollter uttryckt sig antisemitiskt, varpå projektet lades på is. Debatten överskuggar det faktum att programidén är en träffsäker representation av samtidens syn på självutlämning. Nakenheten blir en symbol för den ärliga, rena, totala öppenhet som vi har lärt oss att älska.
Att ingen längre höjer på ögonbrynen åt den här typen av ärlighetsfrossande understryker öppenhetsidealet som råder i kulturen – självutlämnandet står i centrum. Vi kokar av upphetsning när kändisar redogör för sina osexiga åkommor, när de berättar om såren i släkten som aldrig läkt eller när de på andra sätt blottar sitt sårbara inre. Tendenserna genomsyrar kulturens alla former och nivåer. Självutlämningen gör sig påmind när Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren fnissigt tar emot sina adhd-diagnoser i reality-programmet Wahlgrens värld. Lika påtagligt är det när den nobelprisbelönade författaren Annie Ernaux skickligt mejslar fram den svidande kärnan i sin egen upplevelse av att finnas till.
Det finns många anledningar att älska självutlämning. Först och främst tackar väl ingen nej till lite skvaller. När vi får ta del av det som vi fortfarande inbillar oss är tabu – svåra uppväxter, toalettbesök, nakenhet och dålig självkänsla – upplever vi att vi får en liten visit in det förbjudna. Dessutom finns det praktiska anledningar till att ställa sig bakom den nya självutlämningsnormen: Den bidrar till nedmonteringen av mystiken kring mediaprofiler. Numera vet vi att kändisar inte är gåtfulla halvgudar – det nya kulturklimatet har gjort det tydligt att de våndas med samma patetiska problem som alla vi andra dödliga.
Hemligheternas tid i kulturvärlden verkar alltså vara förbi. Kanske är deras plats i våra privatliv också hotad. De nya kulturella normerna uppmuntrar oss att på olika sätt dela med oss av vårt innersta, oavsett om det handlar om att göra friskt fläktande anekdoter av våra breakups, eller att fånga våra lökigaste stunder av self care på ”Bereal”. Sakta men säkert har vi lärt oss att förknippa öppenheten med något entydigt frigörande och hälsosamt.
Det finns hemligheter som känns för jobbiga att dela med andra.
Hur borde vi då se på hemligheternas uttåg ur våra liv? Är de bara en del av det förlegade – då skam och snäva sociala mallar dikterade hur vi uttryckte våra tankar och känslor? Jag känner mig villrådig, och söker mig därför dit otaliga generationer har sökt svar på de innersta frågorna: Kyrkan. Där stämmer jag träff med studentprästen Jan Kjellström. I sin yrkesroll har han på nära håll fått se när hemligheter blir smärtsamma, inte minst under sin tid som jourhavande präst. Då pratade han med människor som sökte akut samtalsstöd. Ofta ville de dela med sig av något som tynger dem.
– Många gånger är det väldigt jobbiga saker, som de aldrig har delat med någon tidigare. Det finns hemligheter som känns för jobbiga att dela med andra, för att man tänker att det skulle förändra synen på en för alltid. Det blir väldigt tungt att bära, men det är också förståeligt ur ett överlevnadsperspektiv.
Jan Kjellström menar att många ringer, inte för att få förlåtelse av gud, utan för att man behöver lätta på sitt hjärta. Vidare beskriver han vilken enorm skillnad det gör för många att få prata om sådant de annars håller inombords. När han håller i samtal med studenter vittnar han ofta om en uppenbar förlösande känsla.
– Det har ju en enorm terapeutisk effekt att få dela med sig av något jobbigt. Ofta kan man se på folk, rent fysiskt, vilken lättnad det är, typ: ”puh, jag får fortfarande finnas”
Hemligheter kan uppenbarligen innebära existentiell skam och ångest. Men finns det också positiva aspekter av hemligheter för människor? Jan Kjellström verkar tycka det. Han ger ett personligt exempel:
– När jag träffade min nuvarande fru jobbade vi i samma cirklar. Under åtminstone ett tag var det hemligt att vi hade funnit varandra. Det var en väldigt spännande hemlighet att ha – ingen annan vet om att vi har en relation. Den perioden hade man inte velat vara utan, säger han.
Många kan nog relatera till Jan Kjellströms känsla, vare sig det handlar om att vara nykär, att vara gravid eller att ha kommit in på drömutbildningen. Han beskriver det som att gå runt och bära på en skatt. Att hålla något för sig själv kan göra det hemliga mer levande. Det är först när man kommunicerat hemligheten med omvärlden som den tar sig i uttryck i ord; det är först då man kan se omfattningen av den, dess faktiska avtryck på ens liv. Innan dess råder ett undantagstillstånd av skimrande ovisshet. Det går liksom inte att ta på hemligheten.
Kanske är det just det där ogripbara som utgör en annan viktig funktion av hemligheter. Att gå och bära på något oåtkomligt ger oss en känsla av okränkbarhet. Så länge vi bär på något ingen annan vet kan ingen definiera eller äga oss fullt ut.
– Det kan bygga en självkänsla, att ingen kan boxa in en helt och hållet, säger Jan Kjellström som kommer och tänka på ett utdrag ur en dikt av Tomas Tranströmer:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Dikten, som heter ”Romanska bågar”, vill påminna om de oändliga lager som döljer sig inom varje människa. Att komma nära en människa är att skala av lager på lager, att gå genom valv efter valv. Att välja att berätta en hemlighet är att låta ett valv öppna sig – ett valv av oändligt många fler. Det illustrerar vikten och obetydligheten av hemligheten på samma gång.
Kanske borde man inte dra i för höga växlar av den kollektiva utrensningen av hemligheter som sker medialt. Vi kanske snarare borde påminna oss om hur många hemligheter som finns kvar hos en människa, även efter att hon varit naken i tv, eller redogjort för sin barndom i en tusentals sidor lång självbiografi. En människa är ju trots allt inte sin kropp, sina toabesök, eller sin dåliga självkänsla. Om man ska tro Tranströmer finns det snarare alltid ett till valv bakom nästa. Hur mycket vi än försöker blotta vårt innersta, öppnar sig ytterligare valv, efter valv, efter valv.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 7 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
