I Hallandsspexets nya uppsättning får vi följa tre arbetsnarkomaner som försöker få lite semester på ön Koskenkorva. Men deras nya regler och tullar sätter igång en rad oväntade förändringar, där både gamla och nya konflikter får fritt spelrum. Johan Larsson har sett ”Smugglarkungen”.
Titel: Smugglarkungen
Visas: 29 november – 1 december, Stenkrossen
Handlingen tar oss till den idylliska ön Koskenkorva i Finland, där tre arbetsnarkomaner till byråkrater försöker ta semester – en utmaning för personer som älskar sitt jobb så mycket att de knappt kan låta bli att arbeta. Deras ankomst vänder snabbt upp och ner på ön, då de inför en rad nya regler och tullar som påverkar öborna på olika sätt. Särskilt drabbad blir spexets laktosälskande new age-guru Laktos. Utan sin älskade laktos tappar hon både sitt goda humör och kontakten med sitt sjunde öga, vilket sprider kaos på ön.
Alla är dock inte missnöjda med de nya tullarna. Mamma Arja ser dem som en perfekt chans att sparka ut sin trettioåriga son ur källaren. Enligt henne är det bättre för honom att bli kriminell och i alla fall ha en inkomst än att bo kvar i källaren och skriva på sin självbiografi.
Det är här vi möter Algot, en gotiskt inspirerad källarbo som finner en ny identitet som smugglare. Han axlar rollen som Smugglarkungen, driven av en brist på läderbälten och sin mammas hårda kärlek. Men kommer Algot att lyckas med sina kriminella planer, eller fångas han i de nya byråkraternas nät? Utöver detta centrala drama bjuder spexet på flera sidohistorier, bland annat en relation där vattenfobi spelar en avgörande roll, och en allgörares kamp mot att bränna ut sig.
Smugglarkungen är det mest amatörmässiga spexet jag har sett. De skiljer sig inte mycket från de andra mindre spexen, men i luften ligger något annat. Kanske är det lokalen, möjligtvis är det de lite enklare kostymerna, det kan även vara användandet av handhållna mikrofoner. Detta är dock inte aspekter som skapar ett bra eller dåligt spex. Jag skrattade exakt lika mycket under detta spex som med alla bra spex och komedin var exakt lika kaotisk som hos de bästa spexen.
En av spexets mest imponerande aspekter är koreografin. Varje kuplett får sin egen dans, komplett med bakgrundsdansare som lyckas byta kostymer mellan varje insats. Varje nummer är genomtänkt och förstärker hela kupletten. Att de även gör ett nytt dansnummer inför varje omtag är bara ytterligare chans att ge Hallandsspexet beröm.
Humorn är en annan styrka, särskilt den aningen bisarra och ofta sexuella tonen. Trots mängden sexskämt håller spexet balansen genom att vara klurigt och varierat. Det finns gott om annan humor som gör att det aldrig känns för överdrivet.
Där spexet skiner mest är också där det tenderar bli långtråkigt. Oavsett vad som händer på scenen kan skådespelarna göra ett omtag på det. Där de flesta spex slutar på tre omtag efter en kuplett så har Hallandsspexet cirka fem stycken som standard. Dessa är oftast korta vilket räddar spexet vid många tillfällen. Ibland är dock kupletten lång och när det följs av flera omtag så blir det aningen långtråkigt. Lyckligtvis är detta ovanligt, och oftast är omtagen så pass kreativa och roliga att de bara stärker föreställningen.
Ett bra spex är fånigt med karaktärer som vågar bjuda på sig själva och som bjuder in publiken. Allt detta är Smugglarkungen. Hallandsspexets amatörmässiga drag ger föreställningen en genuin charm. Det kanske inte är perfekt, men det är hjärtligt, roligt och fullproppat med energi.
