Säsongen för examensarbeten står bakom hörnet. Men hur ska man orka bry sig om framstående forskning när världen ser ut som den gör? Det oroväckande nyhetsflödet får Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula att känna sig både uppgiven och som en banan.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Ett av de starkaste brandtal jag hört handlade om bananer. Det var första året på gymnasiet. Jag gick en tillvalskurs i retorik och det var att övertyga som stod på agendan. Mitt ämnesval var givet – vad kunde vara bättre än en klassiker som dödsstraff? I tur och ordning gick alla i klassen upp och höll sina två minuter långa, högtravande anföranden. Med treenigheten av ethos, pathos och logos färskt i minnet betydde det för min del citeringar av både FN-artiklar och Gandhi. Men så blev det min kompis tur att gå upp till det lilla ståbordet. Väl där övertygade hon hela klassen om att de enda bananer värda att bry sig om är de bruna. Vad jag inte insåg då var att det inte skulle bli sista gången en banan framhävde min akademiska högfärdighet.
Den senaste tiden har nyhetsflödet minst sagt gått i gult. Men det är varken MSB:s omtalade kris- och krigsbroschyr eller jämställdhetsministerns bananfobi jag tänker på. Nej, den gula nyhet som stod ut allra mest för mig var den italienska konstnären Maurizio Cattelans silvertejpade banan som härom veckan såldes för över fem miljoner dollar. Nån med bättre konstkunskaper än jag skulle antagligen uttala sig om vad bananverket säger om äkthet och ironi. Eller göra en slående analys om konstens samhälleliga roll och värde. Men det enda jag kunde tänka på när jag såg bananen var skrivandet av mitt forskningsförslag inför vårens examensarbete.
För den som vill känna sig riktigt liten och obetydlig kan jag starkt rekommendera att göra en litteraturöversikt av ett akademiskt ämne som intresserar. Med artikel efter artikel som utforskar varenda vrå och vinkel av ämnet är det svårt att se hur man skulle kunna bidra med något nytt. Samtidigt kliar det i fingrarna att få göra det – skriva en storslagen och insiktsfull uppsats. Men efter ett tag övergick den känslan till en annan. Ju fler artiklarna blev desto mindre betydde de för mig. En efter en utforskade de intersektionella vinklar och ifrågasatte rådande strukturer och policyer. Beundransvärt, visst. Men med ett illavarslande nyhetsflöde bredvid mig frågade jag mig själv: Vad är poängen?
Men så dök en bild från bananauktionen upp på min mobil. Bananen och tejpen på en vit vägg. Män klädda i auktionsuniformer på vardera sida om den. Och ett hav av huvuden som nyfiket försöker föreviga stunden med sina kameror. Det var en skrattretande scen att bevittna. Men med mitt försök till ett utförligt och unikt forskningsförslag framför mig kunde jag inte annat än känna mig som den bananen. En liten, meningslös forskningsfrukt som endast tillskrivs sitt värde genom den institution den omges av.
