Hela livet är en helg, om du frågar studenterna. Inte konstigt då att festandet är så centralt i Lund. Men det handlar inte bara om att ha kul i stunden utan om att skapa minnen och vänner för livet, skriver Lundagårds studentlivskrönikör Maria Henricsson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
”Föddes en lördag, mamma kalla mig för discotjej, så på en lördag ja då vet ni var ni hittar mig”, sjunger Veronica Maggio. Det är också sant för min del. Man hittar mig inte bara på nationernas dansgolv på lördagar, utan även på fredagar och onsdagar. Vad ska jag säga, jag gillar att festa.
Valet av universitet kokade faktist ned till det, vilken utbildning ville jag gå och var fanns det ett riktigt studentliv? Uppsala eller Lund blev de två självklara kandidaterna. Men om jag ska vara ärlig blev det Lund på grund av utbildningen och tur var väl det.
Nu när min studenttid sakta men säkert börjar lida mot sitt slut är jag glad att jag festade, dansade och till och med skämde ut mig regelbundet. Det är bara en väldigt kort tid i livet då man kan leva så här intensivt och ansvarsfritt. Oavsett vad man tycker om klubbande kan jag i alla fall säga att jag utnyttjade det till max.
Till och med alla pinsamheter är jag tacksam för, de har blivit till väldigt roliga historier. Jag satt inte hemma varje kväll utan jag gick ut och upplevde saker. Kanske är det här en reaktion på att fylla 18 under pandemin, vem vet. Men luckan i livet där mina knän orkar, sovschemat redan är förstört och jag inte blir bakfull är väldigt liten och den var tvungen att utnyttjas.
Jag kan väl bjuda på några pinsamheter här. För visst har jag vaknat upp med bakisångest efter att jag och en kompis blev omkullknuffade och låg raklånga på ett väldigt klibbigt dansgolv. Eller när jag varje fredag envisas med att säga till vakterna: ”Vi ses i morgon”. Eller att bilder på mig från klubben pryder alla nationens Facebooksidor. Eller att jag har badat i sjön Sjön mer än en gång… För att lindra bakisångesten tänker jag: hellre ökänd än okänd.
Jag är så tacksam för att nationerna och ni som jobbar där finns, för mina vänner som aldrig tackar nej till en kväll på dansgolvet och för att de som jobbar i falafelstånden står ut med nattjobb. Jag spenderar hellre mitt studentliv på att hitta på dumheter än att försöka vara vuxen.
Vuxenlivet har börjat komma ikapp och det känns faktiskt helt okej. Jag är, om sanningen ska fram, ganska trött på att festa. Det är inte lika roligt längre. Men jag kommer att uppskatta dessa minnen resten av mitt liv när jag lever som en normal människa och ligger på soffan och käkar chips i stället för att slira.
Men visst känns det konstigt att jag en gång kommer att gå in på en nation för sista gången och sen lämna vid stängning och säga till vakterna: ”Hejdå, vi ses aldrig igen”. Men sånt ska man faktiskt aldrig lova för man vet aldrig när jag dyker upp på dansgolvet igen.
