Ska universitetet vara för alla? Nej, menar Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet. Han föreslår att ribban höjs – och att de som tycker det är för svårt kanske bör välja en annan väg.
– Det känns ju bra att alla har rätt till utbildning och att alla blir godkända, alla vill ju ha en examen. Problemet är att det kan bli rätt så meningslöst när kravnivå sätts därefter.
Vi sitter i aulan på LUX, nyss tömd efter en föreläsning Alvesson själv precis hållit. Han berättar om sin egen universitetstid.
– Jag gick också på Lunds universitet, läste dubbla grundutbildningar i psykologi och företagsekonomi och tyckte att det var rätt så slappt redan då. Det var på 70-talet – jag är jättegammal.
Det samhällskritiska tänket började i professorns gamla studentkorridor där han träffade folk som hade olika idéer han tog till sig, berättar han. I kombination med självständig läsning av filosofi och samhällsvetenskap utvecklade han så småningom sina egna idéer. Snarare än genom utbildningen var det detta frivilliga läsande Alvesson upplever att han lärde sig mest av under sin studietid.
Universitetet ska vara yrkesförberedande, men i ämnen som samhällsvetenskap behövs inte någon särskild verktygslåda för arbetslivet, fortsätter Alvesson. Där lär man sig på jobbet. Det handlar för mycket om att det ska vara hög genomströmning på universitetet och inte för besvärligt, menar han.
– Jag tycker att utbildningen bör läggas om, att det ska vara mindre av det faktamässiga ”det här är rätt och det här är fel” och mer att man tänker kritiskt, reflekterar och ifrågasätter antaganden. Men det är förstås mer komplicerat.
Kan du utveckla hur det skulle se ut?
– Att man bockar av lite färre sådana där måsten, ”det här måste ingå”, ”det här förväntas”, eller ”alla andra gör det här”, och har färre inslag men går mer in på djupet. Ha lite mer krävande text som folk får kämpa med att förstå men som också är mer intellektuellt stimulerande.
– Så egentligen tycker jag att man borde höja ribban och att de som tycker att det är för jobbigt eller för svårt kanske ska göra något annat i stället.
Finns det inte en risk att vi får kompetensbrist i Sverige då? Det pratas redan om behov av arbetskraftsinvandring, där lönekravet nyligen höjdes.
– Nästan hälften av alla på universitetet läser samhällsvetenskap och humaniora, så där är det ju ingen brist på arbetskraft. Det är ingenjörer, folk inom sjukvård och yrken som polis och militär som ofta saknas. Så det är liksom en feldimensionering i förhållande till samhällsbehov av högre utbildning.
Du skriver i din senaste artikel i DN att så många har en akademisk utbildning bidrar till att vi får många som sysslar mer med att finna användningsområden för denna än att göra någonting nyttigt. Vilka yrken anser du är exempel på detta?
– Rätt mycket av hela byråkratiområdet har de här kvaliteterna – folk som håller på med kommunikation, kvalitetskontroll, strategier, jobbar på myndigheter och vad man nu gör för något. Där är det nog rätt många som inte bidrar produktivt alla gånger.
Vad menar du är mindre produktivt med dessa arbeten?
– Det är sånt som egentligen inte bidrar till något, rapporter som ingen läser. Man hittar på HR-ritualer som alla ska gå igenom; medarbetarsamtal med en mängd instruktioner, policyer och regler. Sen ska dessa förberedas, de ska genomlevas och de ska dokumenteras.
Mats Alvesson vrider lätt på huvudet och skannar av den tomma aulan när han utvecklar resonemanget.
– Det handlar om de som gör det här i större skala. Folk jobbar som konsulter med well-being och feedback-samtal, nästan vad för någonting som helst kan man hitta på. Dessa expertinsatser är ibland mindre motiverade och kan i stället krångla till det på olika sätt och vis, det blir window dressing.
Menar du att vi inte behöver policyer, regler och medarbetarsamtal och yrken som sysslar med detta?
– Man bör vara mer selektiv och fråga sig: ”Precis vad är problemet här, är det ett allvarligt problem, kan vi göra något åt problemet?”. Ska vi ha en väldigt stor lösningsapparat för absolut allt som inte är så jättebra? Det funkar inte, det blir bara krångel. Mycket resurser läggs på små problem och folk är överkänsliga för varje form av imperfektion. Ibland kanske man borde acceptera att ”shit happens” och att vi inte kan lösa allt.
Nästan alla jobb har meningslösa inslag och det är svårt att veta vad som leder någonstans eller inte, men man kan se det som ett spektrum, fortsätter Alvesson.
– Man kan tänka sig en skala där vissa jobb i huvudsak gör vettiga saker som leder till något och andra där huvudsysslan är att öka byråkratin och tvinga folk att fylla i en massa dokument som är rätt onödiga, med kompetensutvecklingsinsatser som inte leder till att folk blir klokare eller bättre. Det finns studier som visar att efter en kompetensutveckling blir folk mindre duktiga.
Hur skulle höjningen av ribban på utbildningar i så fall gå till, mer konkret?
– En variant är att man kollar hur mycket tid studenterna ägnar åt sina studier på olika institutioner och program, då kan man jämföra och fundera på om man ska skärpa kraven på utbildningen eller minska antalet studieplatser så att det blir svårare att komma in.
Mats Alvesson nämner också att lärosäten skulle kunna utvärderas utifrån nivån på examensarbeten, med påföljder för de som har låg kvalitet. Påföljderna skulle kunna vara begäran om förslag på förbättring och, om inte det uppnås, minskade volymer studieplatser och personal.
– Fler kommer då komma in som är genuint intresserade, säger Mats Alvesson.
