Abort är en svår och känslig fråga, men ett samhälle som inte försvarar sina svagaste riskerar att förlora sin grundläggande moral. Det menar Joel Sennerstrand, student.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Det finns en för mig bedövande vacker idé som är grundläggande och helig. Denna idé är varje människas rätt till liv. Det finns inte så mycket som ett korn av tvivel inom mig att denna rättighet är fundamental och kan inte berättigat inskränkas på en oskyldig människa. Jag är fullkomligt övertygad att du som läser detta och varenda människa på denna jord har något att bidra med. Att du är unik, och värdefull, och har ett viktigt uppdrag att göra. Vad detta uppdrag är vet jag inte, det kanske inte du själv vet. Vi saknar den överblick som historien ger oss. Men jag tvivlar inte en sekund på att detta uppdrag finns.
Det är av dessa anledningar jag känner mig förbunden att se ett av de problem vi har i detta land, och att ta ett större ansvar för det än vad jag hitintills har gjort. Jag tror att vi har blivit lurade. Människans rätt till liv är den mest grundläggande av alla rättigheter. Utan den finns inga rättigheter. Men i en aspekt i Sverige och i stora delar av världen respekteras inte denna rättighet. Det är något vi inte ser med egna ögon, men det gör det inte mindre verkligt. Det är frågan om abort.
Varje år aborteras omkring 30 000–38 000 barn. Det är förvisso en minoritet av alla födslar. Abort sker också innan vecka 21 i nästan alla fall – den gräns varefter barnet kan känna smärta, och vi nådigt besparar barnet lidande. Det kan framhållas att barnet här inte är ”tillräckligt utvecklat”. Med detta menas att barnet inte är livsdugligt utanför moderns mage. Detta stämmer. Jag ifrågasätter inte vetenskapen. Det jag ifrågasätter är vetenskapens berättigande att bestämma när ett liv ska börja klassas som ett sådant. Detta är en ofattbar makt som jag vill påstå att ingen människa, hög eller låg, någonsin ska definiera. Sedan 1970 har två miljoner själar slocknat ut innan de tog sitt första andetag på denna jord, och detta bara i Sverige. Alla deras sorger, all deras lycka, motgångar, framgångar. Den första kärleken. Ömheten och kärleken vi alla har att ge, borta. Den gåva livet är – förvägrad dem innan deras andetag. 30 000 av 100 000. Vart fjärde barn får inte leva.
Abort är en svår, komplicerad fråga. Bakom varje abort ligger trots allt en kvinna vars situation jag inte känner. Vissa som läser dessa känner någon som har gjort abort, eller kanske gjort det själv. Men vad än en människa genomlider är det inte rätt att inskränka på en annan oskyldig människas rätt till liv. Jag kan inte förminska denna så fundamentala rätt till liv som gäller alla människor. Efter födelsens smärtor, se och föreställ dig den underbara kärlek i att se ett mirakel framför dina ögon: Ett liv fött. Att hålla sitt nyfödda barn i sina händer, knappt större än händerna själva, är det största mirakel på denna jord. Och det är ett mirakel värt att kämpa för med näbbar och klor. Att kämpa för de svagaste i samhället, de som inte har en röst.
Abort är ingen fråga i Sverige som diskuteras, och jag är blott 23 år gammal. Det lilla jag kan har jag fått lära mig av andra. Men det är på hög tid att denna fråga lyfts upp. I dagsläget försvarar vi inte de svagaste i samhället, det ofödda barnet. Och ett samhälle som inte försvarar sina svagaste skakar i dess grundvalar. Det är hög tid att vi försöker ändra på denna tragedi. Och det börjar med dig.
Joel Sennerstrand, student
