Mitt bland alla stressade studenter med årstidsbaserad depression och D-vitaminbrist kan julkänslan vara svår att frammana. Den uppnås dock på samma sätt i år som alla år dessförinnan: Med grantändning, saffran och julmarknader. I en dryg månad får vi en paus från kravet på originalitet och kan hänge oss helt till klyschan, skriver Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Kompisgänget har planerat adventsfika, paketinslagning och sista filmkvällen innan vi åker hem för att fira med familjen. Jag och en skribentkollega har gått runt inne på Kulturens julmarknad och letat efter brända mandlar, invirade i halsdukar som egentligen inte behövs i 2024-års globalt uppvärmda Skåne. Julklapparna började inhandlas i november och december inleddes med julmustprovning. I år är min avsikt att gå all-in i jul- och vinterfirandet. Att helt och hållet bli del av jul-klyschan ska bli ett välkommet avbrott från vardagens krav på att slå hål på konventionerna.
I den originalitetskultur som vi dagligen möts av är det en sorts frihet att hänge sig till julens alla klyschor. Normalt kritiserar vi klyschan, men från och med den första december tenderar de allra flesta att omfamna den, eller i alla fall döpa om den till ”tradition” eller ”nostalgi”. Visst finns det några få som även vid jul ser sig stå över allt det där med blinkande lampor och Kalle Anka med familjen samlade runt pepparkakor och lussebullar. De är dock mycket färre än vad man hade kunnat förvänta sig när man till vardags ser ut över havet av ängsliga avantgardister.
Det kanske är en inbillad utopi, men jag upplever att julen får även den mest inbitne elitisten att släppa lite på pretentionerna och samlas kring det de till vardags föraktar: Det upprepade och det icke-originella. Den annars så föraktade klyschan får ett nostalgiskt skimmer över sig. Vi borstar av samma gamla dekorationer, lagar samma mat (på gammelmormors snart 100-åriga recept, såklart) och har samma julstress-utlösta småbråk som alltid.
December blir på så vis en tillåtande månad där vi för en liten stund släpper pretentionerna och kan vila i vår egen medelmåttighet. Det är ingen som krystat hävdar att deras ”en sån färg skulle man ha”-kommentar egentligen är en sorts formkritisk poesi som kritiserar senkapitalismens fokus på effektivisering, det finns ingen snapsens motsvarighet till naturvin och experimentella noise-musiker gör tack och lov sällan julskivor.
Jag kan bara tala för mig själv, men om jag inte fått denna livsnödvändiga paus från både andras och min egen bekräftelsesökande originalitetsdyrkan hade jag blivit galen. Det är helt enkelt väldigt svårt att vara en seriös och nyskapande försvarare av den goda smaken med en tomteluva på huvudet. Och tack Gud, Jesusbarnet, jultomten och Gävlebocken för det.
