En kall decemberdag värms upp på Sydskånska nationen när Slunge står för underhållningen. Lundagårds Maria Müllern-Aspegren var där och blev imponerad.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Josef Slunge är en ung rappare med rötterna i Göteborgsområdet Majorna, där många av hans texter från det senaste albumet Ikväll, inatt men aldrig imorgon utspelar sig. Låtarna, avslappnade och catchiga, är enkla att föreställa sig på diverse korridorsfester och förkrök, men detsamma kan sägas om många artister av varierande kvalitet. Frågan om varför Slunge valt att uppträda på Sydskånska nationen, som på sistone haft relativt få spelningar, förblir därmed obesvarad.
Kanske är det ljusslingorna från Rusta, upphängda i taket, eller det (tydligen nya) ljudsystemet som låter bisarrt ekande, som ger Sydskånska nationens lokal en känsla av kommunal ungdomsgård den här kvällen. När jag kommer är förbandet redan i gång med att spela på scenen som visserligen ser rätt stabil ut, men för en nation vars motto lyder ”där musiken spelar roll” var förväntningarna en gnutta högre än så.
Förbandet går av scenen och människor börjar fylla lokalen. I baren arbetar jobbarna i rask takt med att blanda drinkar och korka upp öl, samtidigt som värmen från folksamlingen sprider sig.
Huvudpersonen dröjer dock, och en oro sprider sig inom mig – är studenter, en av våra mest världsfrånvända samhällsgrupper, verkligen rätt crowd för den här spelningen? Kommer rapparen från Göteborg tycka att vi är töntiga, alltför studentikosa, med våra Carlsberg för 35 kronor? Det är med glädje jag nu kan avfärda dessa farhågor. För när Josef Slunge väl tar plats på scen, utvecklas kvällen till en av de roligaste, mest intima spelningarna jag varit på på länge.
Slunge lyckas, från första låt, att likt lera mjuka upp och omforma stämningen från skoldisco till avslappnad festivalspelning. Kanske är det för att artisten själv känns så hemma på scenen, att vi andra också lyckas slappna av, glömma bort att det hela utspelar sig på en onsdagskväll i en källarlokal. Slunge befaller oss att ”booga ut”, röra oss från sida till sida, och vi i publiken kan inte annat än lyda, hänförda av den unga Majorna-killens stora, stora charm.
Men det är inte bara publikkontakten, utan också Josef Slunges oerhörda känslighet, både i scenspråk och i låttexter, som gör en hänförd. Det rappas om en älskad lillasyster, barndomskvarter och vänner. ”Låt din polare sova hos dig om sista tåget gått!” utbrister Slunge när spelningen börjar gå mot sitt slut, och vi i publiken jublar, tänkandes på alla kompisar som sovit på våra soffor genom livet. Likväl funkar det när han försöker spela försynt och ber om ursäkt för att han ”pratar på” för mycket. Publiken ropar tillbaka, ber bara om ännu mer snack, och vill höra allt Josef kan tänkas komma på.
Att beatsen över de patosfyllda texterna är välgenomtänkta och groove-vänliga behöver knappast nämnas. De är smittsamt dansanta, så pass att människorna bredvid mig börjar dansa rejält, trots att ingen i lokalen är särskilt full. Spelningens höjdpunkt är när Slunge, sittandes på huk högt upp på kanten av en högtalare, lite likt Rose i Titanic, frågar om någon här ”faktiskt är från Majorna?” vilket en, vilt viftande kille i publiken är, till publikens, killens och Slunges jubel.
Efter encoren, där ”Zoey” – Slunges låt med Håkan Hellström – spelas, börjar publiken strömma ut ur lokalen, på väg upp till vinterkylan som härjar utanför. Ändå är det något som förändrats sedan vi alla steg in på Sydskånska i dag. Människor ler, skrattar högt, och killen framför mig nynnar melodin till Slunges ”Maria”. Ingen är oberörd, allra minst jag, som i dag har extra mycket tålamod när utbytesstudenterna försöker hitta rätt jacka i garderoben.
