Kungligheter, te och regn – tre ord som sammanfattar England perfekt. Eller gör de det? När utbytesterminen närmar sig sitt slut reflekterar Lundagårds utbyteskrönikör Amanda Barratt över hur det har varit att återupptäcka sitt födelseland och släppa pressen att hitta sig själv som ung vuxen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Det finns många olika anledningar att åka på utbyte. Vissa åker för att komma bort ifrån Lund, andra för att uppleva nya städer eller kanske för att träffa nya människor. Flera av de anledningarna stämde för mig, men det fanns också en annan orsak. Ett skäl som kanske låter lite udda, men som ligger mig extra nära hjärtat: Att hitta mitt England.
Jag vet, jag vet – det är klyschigt, men låt mig förklara. England är ett land som alla har en klar bild av: Drottning Elizabeth II, regn och orimliga mängder Heinz bönor i tomatsås. När folk hör att jag är född där, är det precis de sakerna som alltid kommer upp – ofta i en överdriven brittisk dialekt med ett ”Ello mate” inslängt här och där. Och jag hatar att erkänna det, men på vissa sätt har jag nog också haft samma ytliga bild av England. Så, när chansen att åka på utbyte erbjöds förra året, visste jag att det var min chans att få återupptäcka platsen jag är ifrån på nytt.
Nu en termin snare är min tid här strax över, och till min stora överraskning, är det de små sakerna som har gjort de största avtrycken. För bakom ridån är England ett motsägelsefullt land. Här insisterar man envist på att lägga trottoarer runt träd i stället för att såga ner dem, och man tror alltid att man har helt rätt. Samtidigt är detta en plats där man bär sin omtanke för andra på ärmen genom att säga tack tusen gånger om och kalla främlingar för ”love” och ”poppet”. Ibland är det lite överdrivet och udda, men det är bland trottoarerna och tacken som har sett spår av min uppväxt och mig själv. Det är där jag har hittat mitt England.
Att återupptäcka sitt födelseland som halvengelsk 21-åring är knappast ett tema som de flesta kan relatera till, och jag funderade länge på om jag egentligen skulle skriva om något annat. Jag tror dock att många känner igen sig i hur platserna vi kommer ifrån formar oss och hur vår relation till dem förändras när vi försöker hitta oss själva som vuxna. För de flesta handlar det om att flytta till en ny plats, men för oss som vuxit upp i skärningspunkten mellan två kulturer, två länder och två språk handlar det ofta i stället om att få återvända. Det är något som känns viktigt att prata om.
Oavsett anledningen till att man åker på utbyte, så spelar den där stressen att hitta sig själv nog en roll för många. Innan man blir vuxen ”på riktigt” ska man helst ha upplevt det mesta, tänkt igenom allt och veta exakt vem man är. Rimligt!
Själv avslutar jag inte min utbytestermin med en ny, övergudomlig inblick i mitt inre, men det känns faktiskt helt okej. Min slutsats som hobbyfilosof är att pressen att hitta sig själv nog egentligen är större än det verkliga behovet. Det är insikten jag lämnar mitt England med.
