2025-versionen av den evigt omgjorda skräckisen ”Nosferatu” är sevärd, men lever inte upp till varken Robert Eggers tidigare prestationer eller kultklassikerns storhet, tycker Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det första intrycket av den nya Nosferatu är att den är äcklig. Detta är såklart förväntat när Robert Eggers gör en vampyrfilm eftersom han är en av få regissörer som kan balansera både shock value och djupare psykologisk skräck.
I början är äcklet som filmen väcker hos tittaren ett lovande tecken på en djärv och nyskapande tolkning som inte räds de mörkare teman som vampyrfiguren alltid representerat. Ganska fort blir filmen dock för upptagen med att vara chockerande snarare än att förmedla handlingen.
Nosferatu lever helt enkelt inte upp till regissörens mästerverk som The Lighthouse eller The Witch. I Eggers tidigare filmer finns ofta en dramatisk kurva som långsamt sträcker sig mot det ultimata skräck-crescendot med väl avvägda avbrott i form av obehagliga scener.
Eggers mer chockerande och äckliga scener har i de fallen hållit tittaren intresserad, både genom den viscerala reaktionen som äcklet frammanar och genom att vara förankrade i karaktärerna och deras utveckling. I Nosferatu blir i stället dessa avbrott från dramatiken norm och känns ibland separerade från karaktärerna och handlingen vilket gör att man lämnas med en plattare filmupplevelse.
Den, i jämförelse med chocken, styvmoderligt behandlade handlingen kretsar kring den nygifta och ”melankoliska” Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) vars man (Nicholas Hoult) åker till Östeuropa i syfte att leverera ett bostadskontrakt till en excentrisk gammal greve. Resten går som man kan förvänta sig med blodiga konsekvenser för det äkta paret och deras omgivning.
Både tidigare versioner och denna är inspirerade av Bram Stokers Dracula (1897), och den som läst boken kommer att känna igen många scener och karaktärer som speglingar av romanen. Eggers version håller sig relativt nära det litterära originalmaterialet i handling, denna version är dock långt mer explicit i sina teman.
Vampyrarketypen har historiskt framställts som en sexuell karaktär ofta genom sin koppling till det köttsliga, något som i sin tur väcker frågor om de mörkare delarna av människans begär. Men där detta traditionellt framställs implicit blir det i den här versionen bokstavligt. Det är ett intressant grepp att göra det implicita explicit när man använder sig av en så gammal skräcktrop som vampyren och tilltaget hade kunnat vara storslaget.
Tyvärr räcker det inte hela vägen då Eggers i vissa scener förlitar sig för mycket på det rena äcklet som filmen väcker snarare än de djupare implikationerna av såväl publikens som rollfigurernas reaktioner. Ett exempel är de scener då huvudkaraktären Ellen visar sig vara i kontakt med onda makter.
I dessa uppträder hon som besatta karaktärer vanligen gör i skräckfilm med skakningar, skrik och spyor men med tillägget av sexuella utspel, både fysiska och verbala. Här blir det explicita överspelat snarare än ett smart drag. I scenerna där de klassiska skräcktroperna gällande besatthet inte är närvarande fungerar det mycket bättre, till exempel i så gott som alla scener där Herr Knock (Simon McBurney) medverkar.
Som starkast är filmen när den utforskar den komplexa relationen mellan offer och förövare genom interaktionerna mellan Ellen och Greve Orlok (Bill Skarsgård). Tyvärr används Lily-Rose Depps skådespelartalanger oftare till att genom överdrivna spasmer förmedla att hon är besatt, snarare än som en del av den mer effektfulla psykologiska aspekten av filmen.
Det finns dock en hel del bra i filmen också. Skådespelarnas prestationer är starka rakt igenom, speciellt Willem Dafoe passar perfekt som en excentrisk professor och Simon McBurney är övertygande obehaglig i sin roll som Herr Knock. Som vanligt när det kommer till Robert Eggers så är det visuella påtagligt genomtänkt och skickligt gjort både i form av färgsättning och kulisser. Ska man se filmen bör man alltså göra det för de visuella aspekterna, skådespelarnas prestationer och utan att äta innan.
