Varför skriker de på Delphi?

Delphi-studenternas ångestvrål klockan elva varje kväll har blivit en tradition. Men den som vill lära sig mer om fenomenet får söka sig till en mytomspunnen historieskrivning och en sedan länge bortglömd psykoterapeutisk traumabehandling.

För några år sedan blev Flogstavrålet i Uppsala internationellt känt efter att ett videoklipp av det spridit sig på internet, men det är inte det enda vrålet i sitt slag. I svensk studenttradition har vi många. I Lund kan du under särskilt tuffa tentaperioder även här höra skriken eka mellan studentbostäderna. Här kallas det för Delphivrålet.

Ekosystemteknikstudenten Isak Arvidsson bor på Delphi och är bekant med vrålet. Han har dessutom själv deltagit.

– Klockan elva på kvällen under tentaperioder går man ut på Delphi och bara vrålar så högt man kan.

– Jag minns var när jag pluggade med några klasskompisar en kväll och så gick vi ut på balkongen och kom på att klockan var elva, så då körde vi ett vrål. Vi tänkte väl att det var en kul grej, en kul tradition som vi ville vara del av.

De bestämde sig för att göra det eftersom de kände till vrålet sedan innan och själva hade hört folk skrika då och då.

– Ibland hör man ett vrål och så tänker man: ”Oj, har det hänt någonting?”, men så kommer man på att det nog bara är ett Delphivrål och då är det lugnt.

Studentvrålens ursprung är svåra att nåla fast och det finns många olika historier och myter bakom dem. Många kretsar kring studenters gemensamma tentaångest, och i Flogsta, ett av Uppsalas studentbostadsområden, finns det till och med ett rykte om att en självmordsvåg skulle ha varit en utlösande faktor.

När det kommer till Delphivrålet förklarar Fredrik Tersmeden, arkivarie vid Lunds universitet, i en artikel i Sydsvenskan från 2012 att:

– Den vanligaste historien är att några studenter satt i vardagsrummet på Delphi och såg en dokumentär om primalskrik och konstaterade att de hade så jädra mycket tentaångest och så gick de ut på balkongen och vrålade.

Vilken studentstad som var först och av vilken orsak vrålet började kan dock, som med många studenttraditioner, inte säkert fastställas.

Lättare kan det vara att ta reda på varför vi skriker. Det är till exempel inte konstigt att det är just Delphi som står för Lunds vrål. Tersmeden förklarar i Sydsvenskan:

– Det är nära till LTH. Teknologerna har regelbundna gemensamma tentamensperioder – alla har ångest samtidigt.

Som Tersmeden är inne på är den mest populära historien att Delphivrålet började som en medveten behandling av tentaångest – en behandling inspirerad av en dokumentär om primalskrik.

Primalskriksterapi är, enligt Per Johnsson, docent i klinisk psykologi, legitimerad psykolog och lektor på Lunds universitet, en sorts terapi grundad i en tanke om att det finns något förlösande i att skrika sig ur sina barndomstrauman.

– Det hade en viss spridning i Sverige. Egentligen inte så mycket här i Lund och över huvud taget inte speciellt mycket på universitetet. Det var ingenting som man undervisade i.

Även om det aldrig fick fäste i universitetsundervisningen var det ändå en någorlunda populär behandling under 70-talet. Metoden grundades av Arthur Janov och spreds genom hans bok Primalskriket (1970), och ett institut han öppnade i Los Angeles, där stora namn som John Lennon fick behandling.

Per Johnsson förklarar att terapimetoden spreds i Sverige genom en tidning som hette Primalbladet, via vilken man kunde köpa en primalskrikslåda, och en dokumentär som sändes på SVT 1977. Dock vill han sätta sig emot att primalskriksterapi skulle ha fått ett stort inflytande på psykoterapin i Sverige.

– Jag började läsa psykologi 1978 och det var ingenting vi diskuterade i någon större mening. Vi hade hört talas om det och jag var en av dem som läste boken [Primalskriket], men det hade inget inflytande på utbildningen och jag tror faktiskt inte att det hade något större inflytande på psykoterapin heller.

Per Johnson är tveksam till primalskrikets förmåga att få folk att må bättre på lång sikt utan tror att dess huvudsakliga funktion, särskilt på Delphi, är gemenskapen. Han deltog själv i ett och annat vrål under sin egen studenttid, då i Lundakvarteret Paradiset.

–Det var när jag skulle hålla något tal på en middag , så tänkte vi: ”Varför inte? Vi gör ett skrik.” Och så gjorde vi primalskriket ut ur Paradiset, helt och hållet på skoj.

På frågan om huruvida dokumentären på SVT skulle kunnat vara inspirationen bakom myten om det första Delphivrålet säger Per Johnson att det är möjligt.

– Så kan det vara. Den kom 1977, man kan ha sett den och ville kanske prova, så då gick man ut på balkongen.

Vrålet var i alla fall redan etablerat, och riktigt populärt, under Per Johnsons tid som student. Även bland de som inte själva bodde på Delphi. 

– Jag hade kamrater som åkte upp och deltog i skriket. Det var som allting annat, det var ett event och kul att stå där och vråla ihop. Det var: ”Äsch, jag har inget annat för mig – jag åker upp till Delphi, de verkar ha kul där när de skriker.”

Som behandlingsmetod tror inte Per Johnson att skriket uppfyller psykoterapins mål, nämligen att förändra patientens tankar och beteenden, men att det för vissa kan upplevas som en tillfällig befrielse.

– Men det är ingen större förändring, det bidrar inte till att du tar hand om dig själv bättre. Det är vad man gör med det här skriket och den här befrielsen, vad har du befriat dig från? Det vi kallar för mentalisering av problemet och rädslan. Men jag tror att många har känt att de bara vill skrika och det gör man ibland. Folk skriker och det är något befriande i det, säger han.

Delphivrålet verkar kunna tjäna en liknande funktion för de studenter som testar det.

– Det var kul att delta. Jag minns inte riktigt hur jag kände, det var ganska länge sedan, men jag kan ändå tänka mig att det kan ha lättat på lite tryck angående tentaångest eller skolan i allmänhet, säger studenten Isak Arvidsson.

Oavsett om studenter gör det för gemenskapen, för skojs skull, eller för att lätta på trycket, har Per Johnson inget emot traditionen.

– Egentligen har jag ingen professionell värdering av det. Känns det bra så gör det. Det är ju också så att när man gör det nu befinner man sig i en tradition. Jag tänker att man befinner sig i en kontinuitet och det här har man sysslat med på Delphi jättelänge. Och man gör det på ett visst klockslag, det är lite formaliserat och rutin, det är ju perfekt. Alltså den goda sidan av nostalgi. Att befinna sig i en kontinuitet har vi människor ett stort behov av. Det tror jag är bra. Skrik på, är min uppmaning.

Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 8 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.