Inför det nya året gör vi ofta samma sak: lovar mer än vi kan hålla och sätter orealistiska mål för att förändra hela vårt liv. Men Lundagårds studentlivskrönikör Mimosa Lu har valt en annan väg – att prioritera soffan framför stressen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Hittills har alla mina misslyckade nyårslöften följt samma mönster. Första omöjliga löfte: ”Jag ska börja träna minst två gånger i veckan”. För det är exakt det mitt självförtroende behöver för att jag ska känna mig värdig att dejtas, eller hur? Sen föreställer jag mig själv på gymmet. Jag känner svettlukten, ser muskler som spänns vid spegeln och utstirrandet av tjejen på löpbandet bredvid. Bara tanken av det är avskräckande nog att jag redan i mitten av januari ska inse att det egentligen inte är jag som vill börja träna. Det är ju bara patriarkatet och kapitalismen som skriker åt mig att bli smal och köpa proteinpulver.
Nästa omöjliga löfte: ”Jag ska börja äta bättre”. Jättebra idé Mimosa! Att äta bra leder till ett längre liv och en bättre hälsa, det säger både mamma och forskningen. Jag ser framför mig hur jag kommer att vara en clean girl som gör alla på campus avundsjuka med min perfekta matlåda. Ganska snabbt inser jag att kvarg och spenat kostar mer än min själ och att det är billigare att köpa en panpizza än att göra en nyttig måltid. Löftet dog ut innan februari.
Skäms jag över att aldrig ha hållit ett nyårslöfte? Nej, absolut inte, det är snarare tvärtom. Jag skäms över att jag år efter år försöker lova att göra saker som egentligen får mig att må sämre. Efter 20 år har jag insett att många av de löften jag gjort är för att tillfredsställa andra. Det är ju egentligen inte för min skull som jag är så fixerad vid mitt utseende.
Vi strävar ständigt efter att bli något mer, att nå nästa nivå. Och visst, utan mål och drivkraft kommer vi ingenstans. Varje år intalar vi oss själva: ”Om jag klarar det här, då kan jag klara allt.” Nyårslöften blir en ursäkt för att påminna oss om att vi inte är tillräckliga som vi är, eftersom vi alltid vill bli bättre. Det är inget fel i att vilja bli den bästa versionen av sig själv, men kanske borde vi fråga oss: För vems skull försöker vi egentligen uppfylla alla dessa löften?
Så i år är mitt nyårslöfte enkelt: ”Jag lovar att sluta göra saker”. Jag är expert på att ha tusen projekt igång samtidigt, och det har gjort att min stresstolerans ligger på samma nivå som pizzabagarnas på nyårsdagen. Men i år vill jag bara vara. Jag vill sitta i min soffa så ofta jag kan, läsa en massa böcker och lyssna på bra musik. Om jag bara för ett år kan ta det lugnt och undvika så många projekt som möjligt kanske jag kan lära mig att börja sätta gränser för mig själv. Kanske.
