I ”Vålnaden in” möter läsaren Sonia, en 35-årig skådespelare bosatt i London, som åker till Haifa för att hälsa på sin syster efter att ha gått igenom en separation. Resan framstår som ett sätt att läka sina sår och komma närmare hennes syster, men det blir snart även en djupare karaktärsutveckling. Florencia Larrosa har läst Isabella Hammads andra roman.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det har gått elva år sedan Sonia, som är dotter till en palestinsk far med israeliskt medborgarskap och en nederländsk mor med palestinska rötter, besökte Palestina senast. Att åka tillbaka till landet väcker minnen som hon tryckt undan. Alla somrar hon tillbringade hemma hos farföräldrarna under barndomen, alla eftermiddagar där hon lekte med systern Hanin och deras barndomskompisar på stranden kommer så småningom tillbaka.
Men de underbara minnena följs snart också av de mörka. När Sonia får träffa Mariam, en nära vän till Hanin som regisserar en teatergrupp på Västbanken, väcks frågor kring Sonias egen kulturella identitet. Sonia känner sig hotad av Mariams engagemang för palestinsk kultur och motstånd, men när Mariam får problem med att hitta en kvinna till sin uppsättning av Shakespeares Hamlet ställer till sist Sonia upp, mest som en tjänst för Hanin. Det som börjar som en tillfällig roll blir senare ett projekt som hjälper Sonia hitta tillbaka till sina rötter.
Vålnaden in, Isabella Hammads andra roman, är en bok som bjuder in till reflektion och som imponerar med sin struktur och sitt sätt att fånga in läsaren i historien. Hammad lyckas fläta samman Sonias vardag i Haifa och hennes minnen av staden på ett sätt som ger huvudkaraktärens komplexitet och som låter läsaren vara med i romanens och Sonias värld.
Boken är något långsam i början, med huvudfokus på Sonias ”turism” i Haifa. Men ju mer en läser desto snabbare blir händelseutvecklingen. Sonia går från att vara på ”en viktig semester”, som hon själv beskriver det för Mariam i början, till att bli en del av motståndshandlingen som är att göra teater på Västbanken. Hon går från att promenera och bada på den soliga stranden till att riskera sin säkerhet för att blåsa Shakespeares ikoniska karaktär till liv i ett ockuperat land.
Hammad presenterar relationen mellan konst och politik, inte bara genom att beskriva allt som teatergruppen går igenom för att äntligen sätta upp pjäsen, utan också genom att presentera delar av romanen som om det faktiskt vore en pjäs. Det vill säga, vissa delar är skrivna som ett teatermanus, med dialog och scenhänvisningar, snarare än prosa. Teatern blir på det sättet närvarande i allt karaktärerna gör, replikerna blir en del av romanens handling.
När karaktärerna spelar upp Shakespeares pjäs suddas linjen mellan verklighet och teater, mellan prosa och dramatik ut. Detta hjälper också läsaren att förstå svårigheterna kring pjäsen. Skådespelarna blir under repetitioner inte bara karaktärerna i Hamlet utan även soldaterna som står i vägspärrarna, den israeliska regeringen som hotar med att stänga ner pjäsen.
Hammads prosa är fylld av metaforer och ett känslomässigt språk som lyckas gestalta även erfarenheter som är komplexa att föreställa sig för dem som inte har upplevt dem. Dessutom blir valet av Hamlet uppenbart när man läser romanen. Frågan om ”att vara eller inte vara” är passande för både Sonias identitetskris och för situationen i hela landet, maktspelet som Shakespeares pjäs behandlar återspeglar ockupationen i Palestina. Skådespelarna kopplar pjäsen till sina egna erfarenheter av att bo under ockupationen medan de uppträder. Plötsligt blir klassikern ett uttryck för en samtida konflikt, vilket visar än igen att konst kan förbli aktuellt för evigt.
Vålnaden in är en viktig roman som blir alltför aktuell med kriget i Gaza och som samtidigt tar upp frågor som alltid har diskuterats, särskilt den politiska rollen som kulturen har. Isabella Hammad bjuder in läsaren till en reflektion över identitet, konst, maktstrukturer och politik, där vålnaden finns överallt, även där man minst anar.
