Skräckgenren har fått ett uppsving på senare år. Det är inte konstigt i en värld med så mycket att vara rädd för som vår. Men förutom att ge oss sensationella upplevelser har skräcken en ännu viktigare funktion: att visa oss vad vi faktiskt är rädda för. Det skriver Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
När gemene man tänker på ”skräck” i den breda definitionen tänker de nog ofta på b-filmer, barnböcker och edgy serietecknare. Det är en lång väg från hur vi ser på 1800-talets gotiska skräckförfattare med Poe och Shelley som galjonsfigurer. Trenden verkar dock vara på god väg att vända. I år verkar det som att den gotiska skräcken kommer få ett uppsving, Robert Eggers släpper film efter film med gotiska element, Guillermo del Toro gör en adaptation av Frankenstein och vår svenska skräckkung John Ajvide Lindqvist har flera projekt på gång.
Frågan är varför vi ser ett sådant uppsving just nu? En möjlig förklaring är att skräcken när den görs bra inte bara skrämmer oss utan upplyser oss om vad det är vi är rädda för: den avslöjar monstret under sängen. I en tid som den vi lever i med krig, sociala osäkerheter och en inte helt obetydlig pandemi i ryggen kan denna strålkastareffekt vara högst användbar för vår världs- och självförståelse. Zombien blir ett exempel på vår rädsla för smitta, vampyren en manifestation av neuroser kring tabun och Frankensteins monster en metafor för ångest inför social isolering.
Det finns forskare som teoretiserar om att människan är rädd för mörkret som en evolutionär rest från när vi var bytesdjur. Skräckgenren blir genom sin upplysande funktion ett sätt att motverka den bendjupa, nedärvda skräcken för det vi inte ser genom att avslöja ”rovdjuret” för oss. På samma sätt som det är bättre att konfrontera ett rovdjur i dagsljus är det enklare att möta våra rädslor i en biosalong där vi vet att lamporna förr eller senare kommer att tändas. ”Better the devil you know than the devil you don’t”, som ordspråket lyder.
Men det är inte bara viktigt att möta våra rädslor utan skygglappar för personlig utveckling eller sanningssökandes skull, det är paradoxalt nog också betryggande. Skräcken kan ge en känsla av gemenskap och även en viss atmosfär av hemtrevlighet. Det finns en speciell sorts sammanhållning som uppkommer när vi kan möta varandra i våra egna mörkaste tankar och känslor. Jag känner mig helt enkelt aldrig så mänsklig som i en nedsläckt biosalong där mina djupaste rädslor spelas upp framför mig och delas av personerna runt omkring. Och om inte annat så finns det alltid en trygghet i att man inte är lika sjuk i huvudet som regissörerna.
