Med inspiration från arbetarlitteraturen och medborgarrättsrörelsen tecknar Leslie Feinberg ett liv utanför normen. ”Stone butch blues” är en klassiker som nu når en svensk publik. Dockhaveri förlag visar att översättning och utgivning är sin egen konst, skriver Ella Kullgren.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Stone butch blues, publicerad på engelska av Leslie Feinberg första gången 1993, är en ärlig skildring av ett queert liv. Den vägrar ursäkter, filtrering, eller förklaring.
Ska jag ändå försöka förklara, så handlar den om Jess Goldberg. Jess är en könsöverskridande person, en butch, som växer upp i ett judiskt arbetarklasshem i efterkrigstidens USA. Hon vill inte vara annorlunda, ändå är hon det. Hela sitt liv följs hon av en fråga: ”Är du en pojke eller flicka?” Eftersom omgivningen inte hittar något tydligt svar i Jess misshandlas hon, psykiskt, fysiskt, och sexuellt.
Vi får följa ungefär trettio år av hennes liv, tillsammans med människorna som berikar hennes värld. Vi får läsa fruktansvärda berättelser där våld och övergrepp används systematiskt för att kuva dem som inte viker sig för könsmaktsstrukturer, och vad det gör mot de utsatta.
Bara på barerna, ”hemmaplan”, känner Jess sig accepterad. Men inte ens där finns säkerhe- ten. I USA, innan Stonewallupproret 1968, kan poliserna när som helst bryta sig in på gaybarerna och ta butchar och dragqueens till häktet där de misshandlar och våldtar dem.
De första hundra sidorna är jag skeptisk, rädd att jag ska få läsa en berättelse där tragedierna avlöser varandra på ett outhärdligt sätt. Men Stone butch blues lyckas undvika detta genom det trovärdiga sammanhang romanen utspelar sig i, och genom att veta när ett gestaltat övergrepp går från exemplifierande till exploaterande. När läsaren väl har fattat det vardagliga våldet så blir det också just vardag, och berättelsen flyttar fokus.
Men Feinberg försöker i vissa fall göra poänger och metaforer som känns krystade. Romanen har visserligen ett uppdrag att gestalta ett liv utanför normen, men själva gestaltningen duger gott och väl. Jess behöver inte i dialog förklara för andra att butchar inte måste vara lesbiska, eller göra klyftiga mothugg mot homofober.
Men dessa små irritationsmoment är få och kompenseras av textens driv och fascinerande skildringar av en tid som är både långt borta och nära. Feinberg är som bäst när hon beskriver romanvärlden som den självklarhet den faktiskt är för karaktärerna, utan att moralisera eller förklara.
Den som är insatt i queerkultur kommer roas av den evigt närvarande u-haulen och oundvikliga lesbiska dramatiken som lätt uppstår i en liten queer gemenskap. Samtidigt påminns man om att det förtryck och våld som föregick Stonewallupproret existerade utanför New York och inte uteslutande drabbade vita bögar.
Stone butch blues knyter uttalat an till queer klassiker som Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall från 1928, men även arbetarlitteratur och 1900-talets medborgarrättsrörelser. Översättningen av Ylva Emel Karlsson är gedigen och försöker bevara originalets känsla samtidigt som den undviker anglifiering. Ingenstans hittar jag ställen i romanen där översättningen har avbrutit textens flyt. Detta blir extra tydligt i romanens översatta dikter, som är så fina att deras originalspråk lika gärna hade kunnat vara svenska. Även formgivningen av Rasmus Eo Clarke är eftertänksam och utsökt.
Jess kämpar, förlorar och vinner i livets kretslopp. Genom berättelsens gång hittar och förlorar hon gemenskaper, bygger upp sitt liv och får det taget ifrån sig. Inget objekt och ingen relation är helig. Det hon saknar mest är egna ord, och ett liv utan kategorisering. Hon är rädd att hennes liv i framtiden kommer att summeras med ”max åtta ord”. Med Stone butch blues får Jess mycket mer än så – och med den svenska utgivningen fördubblas det.
