Arenaversionen av Les Misérables, producerad av Cameron Mackintosh och Nick Grace Management, bjuder på storslagen show och musik jorden runt de kommande året. Det senaste stoppet var Malmö och Lundagårds Smilla Sundén Pettersson var där.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Les Misérables är som bekant för alla musikal- och litteraturintresserade en klassiker i ordets sanna bemärkelse. Den svenska översättningen av originalromanens titel, Samhällets olycksbarn, sammanfattar vad hela berättelsen handlar om.
Foto: Johan Persson
Handlingen följer Jean Valjean och hans efter det att han lyckas ta sig ur fängelset för att ha stulit en limpa bröd. Han antar en annan identitet och adopterar den föräldralösa Cosette, men förföljs genom hela föreställningen av sitt förra liv och brödet han stal med den bästa av intentioner. Under föreställningens gång hinner vi också se försöket till en studentrevolution och ett och annat livsöde i anslutning till denna.
Med tanke på temat av mänskligt lidande och hur mycket fokus som brukar ligga på relationerna mellan karaktärerna var jag lite oroad över hur musikalen skulle göra sig i en arena och med mindre skådespeleri. Men uppsättningen bevisade att man kan komma långt på bara sång och musik om det finns skickliga nog musikalartister till förfogande.
Både scenografin och scenanvisningarna är sparsmakade men effektiva. I bakgrunden används skärmar för att förmedla både känsla och kontext och skådespelarna rör sig anspråkslöst men uttrycksfullt. Allt är avvägt för att låta musiken skina ännu mer, som sig bör i en arenaversion av en musikal.
Peter Jöback gör som förväntat en stark roll- och sångprestation som huvudrollen Jean Valjean och har dessutom god kemi med samtliga rollinnehavare han interagerar med. Showen är dock full av starka prestationer, både Katie Hall och Aviva Tulley är oerhört starka som Fantine respektive Eponine. I Fantines sololåt ”I dreamed a dream” gör Katie Hall sin starkaste insats under hela showen och väger upp för avsaknaden av traditionellt skådespeleri både med ansiktsuttryck och sångprestation. Detsamma gör Aviva Tulley i den alltid lika sorgliga ”A little fall of rain”. Självklart charmeras också publiken av Theo Hills som spelar den lilla men sluga Gavroche. När föreställningen är slut får han så stora hurrarop att man hade kunnat tro att han var huvudrollsinnehavare.
Starkast av alla är dock Bradley Jaden i rollen som polismästaren Javert. Genom både kroppsspråk och sång förmedlar han komplexiteten hos karaktären och drar med publiken in i berättelsen på ett sånt sätt som scenkonst bara gör när den är som bäst. Tydligen är Bradley Jaden en stor Les Misérables-fantast och det syns, han visar nämligen en svårslagen passion så fort han är på scen. Inget är så starkt i hela föreställningen som konfrontationerna mellan Javert och Jean Valjean samt Javerts sololåt ”Javert’s suicide: soliloquy”.
När föreställningen är slut och Peter Jöback och Bradley Jaden står tillsammans längst fram på scenen räcker det inte längre med stående ovationer och folk börjar stampa i marken. Det måste vara ett så gott utlåtande som möjligt.
