Korsord har länge erbjudit trygghet för oss i orostider och minikorsorden har blivit en daglig ritual för många unga. Som rutinerad korsordslösare frågar sig Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula om trenden dock inte handlar om något mer än bara verklighetsflykt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
I närmare fem år har vi hållit ihop, New York Times e-prenumeration och jag. Året var 2020 och jag bestämde mig för att ett par dollar i månaden var ett rimligt pris att betala för högkvalitetsjournalistik. Coronapandemin bröt ut, George Floyd mördades, Storbritannien lämnade EU och jag nyttjade mina dollar ut i sömmarna. Men trots att vågen av nyhetsläsning jag befann mig på var hög, kom den att sakta ebba ut. Analyserande artiklar blev ingresser och skumläsning. I dag är den kunskap jag främst kan stoltsera med att ”Gandalfs magiska accessoar” på fem bokstäver är ”STAFF”.
Det är förstås tidningens minikorsord jag syftar på. Den i dag mest förekommande anledningen till att jag öppnar min New York Times-app. Spelet har blivit något av en morgonrutin för mig och min kille. Vi har gått från att tävla om vem som kan utföra korsordet snabbast till att nu, stillsamt, ord efter ord ta oss an denna lilla syssla med morgonkaffet i handen. Ett tag trodde jag det här var något vi var rätt ensamma om, men det visade sig snabbt att så gott som alla i min omgivning ägnade sig åt såväl korsordslösande som andra intellektuella minispel. Och det är inte bara en trend inom min umgängeskrets, utan ett kulturellt fenomen som bara ökar i popularitet – framför allt bland unga.
Kanske det är så att vi dras till korsord i orostider. Det var trots allt kort efter attacken mot Pearl Harbor som det eminenta, tryckta korsordet i New York Times gjorde sin debut i tidningen. I dag passar korsordstrenden in perfekt med ihållande pandeminöjen som stickning, pusselläggande, schack och odling. De erbjuder alla en minst sagt behövlig distraktion. Korsord var och är något tryggt; en fristad från nyhetströtthet och domedagsskrollande. Som journalisten Lester Markel, en av de främsta förespråkarna för att New York Times skulle börja publicera korsord, sa i samband med införandet: ”You can’t think of your troubles while solving a crossword.”
Men det är något mer än en verklighetsflykt. Med ett korsord framför sig är direktiven tydliga: bokstav efter bokstav ska rutnätet fyllas i. Uppgiften har inte bara en början och ett slut, utan möjliggör även för en att se hur man stegvis avancerar från det ena till det andra. Det är inte konstigt att unga faller för det. I havet av långa, avancerande, akademiska texter som studerande ska skriva erbjuder korsordet något greppbart; intellektuell stimulans anpassad för den Tiktok-skulpterade moderna människan.
New York Times marknadsföringsavdelning sitter antagligen och håller tummarna för att unga kommer för spelen och stannar för nyheterna. Jag kan även konstatera att det omvända gäller. Min prenumeration fortlöper och varje morgon, på väg in till biblioteket för att plugga, kan jag vila i vetskapen om att jag redan slutfört åtminstone en uppgift.
