Molly Fornell hittade inte sig själv under utbytet i Aix-en-Provence, men fann något ännu viktigare: glädjen i små ögonblick tillsammans med andra.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Schiphols flygplats en lördagkväll. Jag blinkar upp i taket för att inte börja gråta inför den fullsatta gaten. Runt mina skor cirkulerar en chihuahua med ögon lika glansiga som mina. Mellanlandningen blir en frontalkrock av känslor. Jag är halvvägs hem – både till mitt hem och från det som varit ett hem i fyra månader. Så där sitter jag bredvid en chihuahua, lyckligare än någonsin men likaså förvirrad och ledsen när jag långsamt börjar förstå att det är slut.
Fyra månader tidigare stod jag med en halvpackad väska och lika halvhjärtade förväntningar inför morgondagens flygning. Visst skulle det bli kul, men jag hade inte reflekterat så mycket över det. Ärligt talat upplevde jag utbytet som ett alldeles för stort privilegium för att säga nej till. Det kändes som något som bara skulle göras – i den ändlösa ansökningsprocessen glömde jag bort att papprena faktiskt betydde något. Fem böcker, varav en på sjuhundra sidor, tog sista platsen i väskan. Får jag inga vänner ska jag vara ensam med stil, tänkte jag.
Jag läste ett par hundra sidor i sjuhundrasidorsboken – resten av böckerna förblev orörda.
Under en termin var Aix mitt hem i en parallell värld, men att det blev så familjärt berodde inte på fontänerna eller den blå himlen – utan på grund av människorna. Jag tänker på minnena därifrån: Söndagen på Marseille-klipporna, småhandlandet på Vival och ”plugget” på det lokala kafét. Jag saknar de stunderna inte på grund av vädret eller miljön, utan på grund av människorna jag delade dem med.
Det var vännerna som gjorde allt betydelsefullt. Tänk att relationer som bara funnits i några månader, kan upplevas som helt självklara.
Tillsammans med dem fanns en känsla av tillräcklighet bara genom att vara, utan extravagans eller konstlade gester, vilket gjorde mig avslappnad nog att vara mig själv. Såklart spelade det geografiska skiftet också in – från bryggkaffets vardagslunk, till en plats där rödvin en måndag förmiddag är fullt anständigt. Ändå var det inte miljöombytet som fick mig att skratta så mycket som jag gjorde. Som små såpbubblor stigandes uppåt – ett skratt åt allt och inget. Den lättsamhet vi delade njöt jag av och vill hylla. Därför tar jag tillfället i akt och ger en hommage till gänget. Skål!
Låt er inte luras nu. Ni som känner mig vet hur jag ryser när jag hör uttryck som ”hittade mig själv”. Det gjorde jag verkligen inte, tvärtom är jag ännu mer vilse nu än innan utbytet. Men jag måste säga att det finns ett före och ett efter. Exakt vad som förändrats vet jag inte, men det märks i de mest oväntade stunder, och det är till det bättre.
Det känns både skrattretande när jag tänker på min ljumma inställning inför utbytet. I efterhand förstår jag att de låga förväntningarna var för att gardera mig från att bli besviken. Böckerna? Det visade nog på en viss rädsla. Utbytet kan likställas med första gången jag flyttade hemifrån, så minnesvärt och givande var det.
Sentimentaliteten jag känner på Schiphol är sorgen över ett avslut, men det kommer visa sig hur fel jag hade. Det tar inte slut där, för det fortsätter att påverka mig.
