Årets första månader är en tuff tid för studenterna, fyllda med tomma plånböcker, brustna nyårslöften och klagomål. Samtidigt instämmer många att de är glada att tillbaka i Lund och studentlivet efter julen, en paradox som har fått Lundagårds studentlivskrönikör Amanda Barratt att fundera över hur synd man egentligen får tycka om sig själv som student.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Den bittra januarivinden biter mina röda kinder som jag trotsar kylan för att ta mig till mataffären. Trots att klockan bara är fem, känns det som att det har varit mörkt i ungefär åtta timmar. Väl framme står jag och stirrar på gurkorna, som på något sätt alltid känns dyrare än sist. Sorgset lägger jag ner min 28-kronorsgurka i korgen, och låter en påse godis slinka ner för att trösta mig själv. Det är ganska tufft att vara student ändå, tänker jag medan jag står och väntar på att betala.
Först när kortterminalen säger blipp slår det mig hur tragisk nivån av min självömkan faktiskt är.
Att januari och februari är årets två tuffaste månader för studenterna vet alla, plånboken gråter efter jul, det är konstant mörkt och man är omringad av brutna nyårslöften. Många har dessutom precis lämnat den varma omfamningen av ett fullt kylskåp och gratis boende hos sina föräldrar för att komma tillbaka till Lund med dess eviga seminarier och permanenta blåst. Att både alla hjärtans dag och nästa tenta ligger precis runt hörnet, det är bara salt i såren.
Att tycka lite synd om sig själv är nog en hörnpelare i studentkulturen – på våra sittningar sjunger vi om hur tufft vi har det, vi pratar om det med varandra, och berättar för alla utomstående som har oturen av att lyssna (fråga bara mina föräldrar). Men sedan mitt oönskade inslag av självinsikt i mataffären så har jag inte kunnat sluta undra, hur synd får man tycka om sig själv som student egentligen?
Är det rätt att klaga över hur tufft mitt liv är när det trillar in cirka 14 000 kronor på kontot, endast för att man är någon form av semi-seriös heltidsstudent? Jag har alltid kunnat betala hyran, något som många studenter utomlands behöver jobba flera extrajobb för att göra. Och ja, ibland har det blivit snabbnudlar till middag i slutet på månaden, men det är ju mest för att man köpte för många shots på nationsbaren i början. Kolla bara på nyheterna – vi studenter har det inte värst.
Syftet här är inte att antyda att alla borde vara små solstrålar av positivitet hela tiden. Det är faktiskt min personliga mardröm. Att tycka lite synd om sig själv är en viktig mekanism för att överleva den ofta tuffa vardagen. Dessutom tror jag att det är en del av limmet som binder oss studenter samman, särskilt så här års. Men jag tror också att det man behöver mest i januari och februaris smärtsamma evighet är lite perspektiv. Så visst, tyck synd om dig själv, men tyck bara inte mest synd om dig själv. 28-kronorsgurkorna hade trots allt kunnat vara ännu dyrare.
