I Malmö stadsteaters nya thrillerpjäs Hungerstenarna bryter Henrik Bromander ny mark genom att sätta örat mot marken och kasta upp samtiden på scenen. Ellen Beckmann har sett malmödramatikerns senaste pjäs och imponeras av hur nära den kommer verkliga, levande människor.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.Henrik Bromander är en författare som i flera år har uttryckt stark kritik mot Sveriges litterära marknad för att endast pumpa ut medelmåttiga, navelskådande berättelser om medelklassens innerstadsmelankoli. Han har ställt frågan varför det finns fenomen i vår samtid som författare skyggar för, och menat att Sveriges författare har svikit sin uppgift att försöka ge förklaringar till de samtida utbrott av våld och radikalisering som vår samtid innehåller.
I sin nyskrivna pjäs Hungersternarna försöker Bromander nu leda med exempel. Med teman, karaktärer och språk direkt hämtade från samtiden flätar Henrik Bromander ihop en thriller vars vardaglighet gör historien ännu mer kuslig.
Intrigen utspelar sig på Malmös gator, och trots att andra kritiker gärna beskriver pjäsen som en kärlekshistoria vill jag hålla jag mig från att klassificera den som det. Relationen i fråga är nämligen en relation byggd på maktspel, lögner, lust och trauman, snarare än kärlek.
På scenen får vi följa Peter, en medelålders Säpoanställd som arbetar med att förebygga hot mot rikets säkerhet. Peters uppgift innefattar att avlyssna ett gäng unga klimataktivister, däribland Anna. Peters fascination för Anna växer sig starkare och starkare, tills han en kväll råkar stöta på henne på puben Mascot i Malmö, och en hemlig relation inleds. Pjäsen slingrar sig runt teman om klimathot, rättfärdigat våld, besatthet, avlyssning och åtrå.
Det riktigt intressanta med Hungerstenarna är att vi på scenen möter personer som vi känner igen. Men inte på det sättet som vi vant oss vid. Vanligtvis känner man igen karaktärerna i en pjäs som stereotyper från andra berättelser: den elaka änkan, den kloka narren, den oskyldiga brottslingen. Men den här gången känner vi igen personerna på riktigt i den meningen att vi har träffat dem, hört dem snacka, varit runt dem.
Det har iallafall jag. Det är människor jag stått bakom i kön på Ica, suttit bredvid på en bar, väntat framför på bussen. Dessa karaktärer rör sig omkring oss och när vi får syn på dem känner vi igen dem direkt. De är som arketyper från samtiden som finns i vårt medvetande, men som ändå aldrig avbildas på teater. Förrän nu.
Men Bromander leker inte bara med hittills oavbildade karaktärer och outforskade teman, utan även hittills oanvända ord, som nu får skrikas på scen. Dialogen är rå, simpel och bekant, ofta ibland till graden av kliché. Vilken manipulerande jävla fitta trackar sin pojkvän? utbrister Peter, efter att han har fått reda på hur hans sambo spårar hans mobil.
Men att få höra dialoger som man överhör i vardagen, fast denna gången på scen, är uppfriskande och spännande. Det är som att prova en ny smakkombination, om än med trista och smaklösa grundingredienser, så är det den nya kontexten och sammanhanget som gör dem spännande.
I sin träffsäkerhet för både karaktärer och språk tycks det vara Bromander själv som, likt sin karaktär Peter, spenderar dagarna med att avlyssna sina medmänniskor. Bromander har örat mot marken, och kastar sedan upp det han hör upp på scen.
Titeln Hungerstenarna kommer från ett historiskt fenomen. Under svåra tider av torka och svält kunde människor rista in meddelanden på stenar som låg på botten av uttorkade floder. Dessa stenar kallas hungerstenar. När det var svår torka i Europa för några år sedan cirkulerade bilder på dessa hungerstenarna på nyheterna. Ett meddelande som stod inristat löd: när du ser mig: gråt.En uppmaning som fastnar i huvudet. Bromander berättar hur han läste nyheten för några år sen och inte kunde glömma den.
Henrik Bromander låter bilden fastna hos sina karaktärer också. Hos Anna är den mantrat som upprepas för att rättfärdiga de våldsdåden hon utför i klimatets namn. För Peter är det en av de sista meningarna han säger till sin enda vän i slutet av pjäsen.
Dramatik
Hungerstenarna
Manus: Henrik Bromander
Regi: John Hanse
Spelar: 17/1 – 13/3 på Intiman i Malmö
