Den klassiska operan ”Salome” av Richard Strauss spelas i höst i Malmö. Operan är baserad på den bibliska berättelsen om prinsessan som ber om profeten Johannes huvud på ett fat och Oscar Wildes dramatiska tolkning av denna. Uppsättningen på Malmö Opera ger ett storslaget och nyskapande intryck utan att förvanska originalverket, tycker Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.Salome, Oscar Wildes kontroversiella tolkning av den bibliska berättelsen om sexualitet, våld och religion är svår att göra rättvisa på teaterscenen, både i sin hemskhet och komplexitet. Den fungerar dock utmärkt som opera på grund av sin dramatiska och stundtals extrema natur. Med andra ord gjorde Strauss rätt i att adaptera den för just detta syfte 1905.
Malmö Opera följer sin inslagna bana där de leker med kostym och scenografi i nyskapande syfte. Att säga att Salome är en modern tolkning hade varit felaktigt, men likväl används kostym som andas 1940- till 1960-tal snarare än biblisk tid. Just på grund av att det ”moderna” inte tillåts stå över handlingen fungerar tolkningen utan adderar endast djup i föreställningen.
Scenografin är sparsmakad och den viktigaste delen är den vägg av lampor som lyser upp scenen bakifrån. Ljuset fungerar som så att det i vissa avgörande scener framhäver skådespelarnas silhuetter mer än deras hela person vilket ger ett mytiskt och nästintill gotiskt intryck som passar handlingen perfekt. I övrigt ger det gul-röda ljuset hela scenen en känsla av lust och passion som utlovar ett blodigt slut.
Speciellt scenen när Salome dansar för Tetrarken, tillika hennes moders man, Herodes slår publiken med häpnad. Valet att involvera samtliga skådespelare i dansen samt den snurrande scenen riskerar stundvis att bli löjligt men går kvickt över till att i stället trollbinda publiken i sin starka sensuella symbolik. Dessutom bygger scenen upp relationerna ytterligare mellan karaktärerna och cementerar Salome som en kvinna som gör vad som helst för att få det hon vill ha.
Laura Wilde är otroligt bra i rollen som Salome både i skådespel och sångprestation genom vilka hon skickligt förmedlar Salomes sensualitet och grymhet. På liknande sätt spelar Kostas Smoriginas profeten Jochanaan [Johannes döparen, reds.anm.] med en kraft som på grund av rollens natur främst bärs upp av hans sång. Trots att Jochanaan spenderar mestadels av tiden fången i en brunn iväg från scenen känns karaktärens närvaro mycket starkt de gånger han bara är en olycksbådande röst från bakom scen. Lars Cleveman i rollen som Tetrarken Herodes väger upp den i övrigt tunga handlingen med väl avvägda humoristiska framföranden av sina repliker, något som är mycket välkommet mitt i operans mörker.
Det ultimata slutet föranleds av Salomes serenad till det avhuggna huvudet av profeten Jochanaan, ett tydligt exempel på Salomes erotiska och obevekliga natur. Att hon sedan kysser det avhuggna huvudet blir en slags kronologiskt omvänd dödskyss med stor symbolisk innebörd kring sexualitet och våld.
När en röst utan kropp som befaller att Salome ska dödas hörs från bakom scenen vänder hon sig helt sonika om och går täckt i blod med utsträckta armar mot väggen av ljus som följt henne hela operan igenom. Således undrar man för vem dödskyssen var ämnad, ett passande dramatiskt avslut på en opera som sedan sin urpremiär chockerat och förfasat sin publik.
Opera
Salome
Musik: Richard Strauss
Regi: Eirik Stubø
Spelar: 8/2 – 30/3 på Malmö Opera
