Att läsa en trilogi om en utsatt homosexuell pojke från ett urfattigt hem i en bortglömd del av Jylland är inte den givna lösningen för att lätta vinterdepressionens tryck på axlarna. Men när ljusterapi och D-vitamintabletter inte gör jobbet öppnar det upp för att pröva nytänkande metoder. Det menar Lundagårds kulturkrönikör Hampus Ågren.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Dagarna är mörka och himlen jämngrå när tanken slår mig. Tänk om man under vinterns mörkermånader inte ska läsa glada böcker för att lyfta humöret, utan istället dyka ännu djupare in i det deppiga för att på något magiskt sätt komma ut på andra sidan. När jag hör talas om den danska arbetarförfattaren Thomas Korsgaards stundande besök på Malmö Stadsbibliotek vet jag att jag kan prova min tes. För finns det något deppigare än fattigdom i Danmark?
Thomas Korsgaard har beskrivits som ”den danska Édouard Louis” och hans romansvit Trilogin om Tue har blivit en succé bland såväl läsare som kritiker. I den första delen, Om någon skulle komma förbi, kastas man in i Tues fattiga uppväxt i den jylländska byn Nørre Ørum med en våldsam pappa och deprimerad mamma. Korsgaard målar skickligt upp familjens långsamma förfall till följd av arbetslöshet och skenande skulder. Hans stil är avskalad och distanserad, med en underton som är kärlekslös och hotfull romanserien igenom.
danska Édouard Louis”. Omslag: Weyler förlag
Böckerna griper tag i mig. Livsödena som skildras är beckmörka och jag faller med Tue som inte finner något fotfäste i tillvaron. Samtidigt ger berättelsen mig något jag saknat. En vinterdepression är för mig inte någon drastisk kris, utan handlar snarare om avtrubbning. Vardagen mattas av och ögonblicken tappar sitt skimmer. Jag saknar känslan av vardagens angelägenhet.
Vanligtvis vänder jag mig då till eskapismen, läser böcker och kollar filmer där livet sprakar. Men när det inte fungerar står jag handfallen. Det Korsgaard istället gör är att ta sikte på det trista och det mörka i tillvaron, gråskalan och misären, för att sedan ladda dem med en sådan energi att de börjar glänsa. Med hjärtskärande detaljer visar han hur Tues liv faller samman i livets små stunder, och hur det därför är just där som allting står på spel.
Jag läser klart trilogins första del och börjar omedelbart på del två. Tue börjar gymnasiet och får en vän som förstår honom. Han kan andas ut ibland och när den första av dessa sällsynta stunder av vila skiner igenom mörkret ger jag från mig en suck av lättnad så högljudd att killen bredvid mig i SOL:s tysta rum rycker till och blänger misstänksamt mot mig.
Efter två andfådda veckor läser jag trilogins sista sidor och bekräftar min tes. Inte för att det är vad dansk arbetarlitteratur nödvändigtvis är ämnad att göra, men berättelsen har lyft mitt humör. Böckerna har fått livet att kännas stort med dess sorger och dess grymheter, men även med dess glädjeämnen som ibland skymtar bakom molnen över Jylland. Vem vet, om mörkret och kylan håller i sig kanske det snart blir dags att läsa om Ett litet liv.
