Ett kärt minne kan hålla en varm i februarimörkret. Lika mycket kan ett plågsamt minne tränga sig på vid de allra värsta tillfällena. Lundagårds kulturredaktion har grävt i minnesbanken efter sina värsta pinsamheter.
Bartenderragg
När jag var singel drabbades jag alltid av vanföreställningen om att alla bartenders var passionerat förälskade i mig. Jag delade ut mitt nummer till en och annan stackars kille som bara försökte skrubba golvet på Inferno. Det kom i kapp mig när jag kommit hem. Såklart läste snubben samma kurs som mig och var dessutom barndomsvän med sjutton av mina kompisar.
Parran-eran
19 år och nyinflyttad på Parentesen. ”Hur står det till där borta?” frågar vännerna. Jag, tre veckor in på Parran lifestyle, drar till med: ”Alltså, verkligen inte så illa som alla säger”. Det cringevärdiga var mitt beteende. Parran-Maria klampade omkring som en krigsveteran, förväntandes kompispris på Ica: ”Jag offrar mig för andras privilegium att slippa hålla efterfester.”
Alkoholringarna
Man sitter med sina universitetsvänner och tänker: ”Ah, det blev rätt bra ändå.” Men så kommer minnena från första terminen. Snusdosan. Poängjakten. Evenemang som går ut på att sitta i en ring i parken och dricka alkohol i för kallt väder. Och så jag sittandes där, snusdosan i handen, febrilt funderade på vem av dessa främlingar som är ”mest taggad på yngre”.
Maria Müllern-Aspegren
Inte helt mutead
Digitalt seminarium. Min svajiga uppkoppling gör Zoom-kvaliteten ojämn, något som skapar en stegrande frustration inom mig. Jag är mitt inne i ett resonemang om feminism och maktstrukturer när jag hör någon säga ”nu försvann han igen”. Det kokar över. ”FITTA” utbrister jag i raseri mot tekniken. ”Vi… vi hör dig Felix, du kan fortsätta”, säger min professor.
Dejt-research
Ariman – en halvtimme in i en första Hinge-dejt. Det framgår av vårt samtal att min dejt är bra på beer-pong. ”Ja men vafan, du har ju spelat handb…” Tvärt avbryter jag mig själv när jag inser att den enda anledningen till att jag vet något om hennes sportutövande är att jag nyfiket har googlat på hennes namn. Min öl smakar plötsligt lite besöksförbud.
Tillbaka i skolbänken
Vikarie på min gamla grundskola. Med kommunens nyckelband går jag med auktoritet genom samma korridorer som tidigare var skräckinjagande. Plötsligt ropar en trettonåring efter mig: ”Du har toapapper under skon”. Jag tittar ned, och mycket riktigt – en lång vit svans. Kläderna känns genast för stora – jag är tolv år igen, och letar efter närmaste nödutgång.
Felix Perklev
Fashion faux-pas
Jag tror alla har några utsvävande mode-risker vi ångrar, vare sig det är emo-sidbena eller smala kostymer. För mig är det sidecuten jag rockade från 13 till 15 års ålder. Varje gång jag planerar på att uttala mig om mode gör minnet sig påmint och får mig att tänka en vända till över om jag verkligen ska positionera mig själv som en auktoritet på ämnet.
Hävdelsebehovet
Det är ironiskt det där med hävdelsebehov. Alla sätt man tar till för att bli respekterad och gillad brukar oavkortat sluta i att man beter sig otroligt pinsamt. Till exempel genom att ge sig in i en intellektuell debatt man inte alls bottnar i eller genom att högfärdigt twittra ut sina dåligt underbyggda takes. Bättre då att gå in med inställningen att vara pinsam och i alla fall ha kul på vägen till sina sociala snedsteg.
Improskammen
Improvisationsteater: En av tönt-klyschornas tre ryttare (de andra två är astma och tjockbottnade glasögon, om någon undrade). Jag minns att min teatergrupp åkte runt i södra Småland och visade upp våra…”talanger”. Tyvärr finns det också filmdokumenterat någonstans, men den länken kommer aldrig att se dagens ljus om jag har något att säga till om.
Smilla Sundén Pettersson
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 1 2025. Läs hela tidningen i digitalt format här.
