Novellsamlingen ”Mina kvinnor” av Julia Iljucha söker beskriva vardagen i krigets Ukraina från kvinnornas perspektiv. Ögonblicksbilderna är stundtals rörande och insiktsfulla, men saknar ibland språklig storhet. Det tycker Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Julia Iljuchas nyutgivna novellsamling är ett viktigt fiktivt tillskott av perspektiv på det krig som vi annars mest hör om från nyhetsmedier. I Mina kvinnor får vi möta fyrtio kvinnoporträtt som generellt pågår på en och en halv sida vardera. Porträtten innehåller beskrivningar av kvinnor som är allt ifrån motståndskämpar till ryska lojalister. Från de ryska männens älskarinnor till de som gömmer undan ukrainska sårade soldater eller är soldater själva. De allra flesta av porträtten hamnar dock någonstans mitt emellan, det vill säga vanliga kvinnor som bara försöker leva och överleva. De är mammor, kontorsarbetare, gamla gummor och helt och hållet vanliga människor.
I novellsamlingen får vi bland annat möta den före detta lärarinnan som gräver ner den ukrainska flaggan i trädgården i hopp om att skydda den, den lilla tanten som måste lämna sin kära ko bakom sig och den kvinnliga soldaten som ensam kliver över en grav. Det är sällan vi får veta vad som händer med karaktärerna i slutändan, och kanske är det så det är i krig. Alla berättelser blir hängande i luften, oavslutade och fyllda med en skräckfylld bävan inför framtiden. Om man har tur blandas bävan med ett litet mått hoppfull förväntan.
Genom hela boken är döden närvarande som ett mörkt täcke över de öden vi möter, någon väntar på den, någon flyr från den och flertalet har precis begravt närstående. Det är en viktig inblick i ett liv som det annars är svårt att förstå från den relativa tryggheten man befinner sig i som läsare. Det är också i detta konstanta tema av dödsångest som samlingens styrka ligger. Som läsare drabbas man av att i varje novell vara osäker på om protagonisten kommer överleva. Man tvingas också ställa sig frågan i vilket skick hon överlever och om hon i stället kommer få ett dödsbesked från militären om en avliden närstående. Hela boken känns kort sagt hemsökt av död.
De svagheter som finns ligger framför allt i stil och språk. Samlingen är skriven på enkel prosa och helt i gemener. Tanken verkar vara att texten ska vara både lättillgänglig och avskalad vilket den förlorar på. Effekten blir i stället att läsaren stundvis får ett platt och oinspirerat intryck, vilket den annars så viktiga och engagerande handlingen blir lidande av. Dessutom verkar det inte finnas någon vidare tanke bakom att hela texten är skriven i gemener. Möjligen var tanken att ge ett vardagligt intryck, men om så är fallet når inte intentionen hela vägen fram.
Vi får dock se vardagens små motståndshandlingar beskrivna, till exempel kvinnan som byter ut det neutrala läppstiftet mot ett klarrött i uppror mot den grå verkligheten eller den andra som gör detsamma med naglarna trots granntanternas skvallrande. Konstigt nog är dessa i det stora hela obetydliga rebelliska handlingar mer drabbande än många andra mer storslagna som beskrivs i boken.
Kanske är det röda läppstiftet så drabbande just för att det handlar om den lilla människan snarare än stora krigshjältar. Genom att visa denna vardag fylld av små uppror bidrar Mina kvinnor till förståelse för alla de människor som lever i krig runt om i världen. Samlingen visar också på fiktionens kraft: genom att visa läsaren en fiktiv version av verkligheten får vi en ökad medmänsklig förståelse för den faktiska verklighetens lidande.
