När Europas säkerhetsordning stöps om tillhör framtiden de vakna och de djärva. Sverige och svenskar måste tänka fritt, när det rätta inte längre gäller. Det skriver Lundagårds politiska krönikör Nicolas Jendi.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Stämningen i Europa denna vinter, och mars i synnerhet, är krisartad. Det talas om kärnvapengarantier, kapprustning, och en 80 år gammal säkerhetsordning som faller isär. Nyhetsrapporteringen är inte olik vad som sågs de första veckorna i mars 2020.
Nationalekonomisk debatt kretsar ofta kring definitionen av en kris: Hur vet man om man lever igenom en kris, eller bara något särskilt jobbigt? Hur skiljer sig höga elkostnader från en ”energikris” egentligen?
En definition är att en kris kännetecknas av att tidigare självklarheter, övertygelser och tabun tillintetgörs av akut nöd. När ett problem går från att utmana det rådande systemet till att hota systemet i sig. Det vill säga, när saker och ting spårat ur. När en (förmodad) tysk kansler vänder sig till franska kärnvapen och obegränsad belåning till upprustning har det synnerligen skett en zeitenwende.
Europas beroende av amerikanskt våldskapital har diskuterats till och från sedan 2014, från tvåprocentsmålet till vår egen Nato-anslutning i fjol, där retoriken alltid låtits överskugga konkret handling. Likt hur en av Hemingways rollfigurer beskrev resan från välstånd till fattigdom ser vi i dag ett bekymmer övergå till kris: ”gradvis, sedan plötsligt.”
Vår egen erfarenhet av 90-talet visar vad som krävs för att ta sig ur en djup kris. Vår tids diskussioner om elpriser, räntenivåer och höjda krav på CSN-återbetalning bör jämföras med en styrränta som låg på 500 procent och de enorma nedskärningarna i statliga utgifter som nödvändiggjordes. Vägen ur krisen låg genom en tidigare otänkbar omvälvning i samhällsordningen, och genom EU-inträdet, en fundamental förändring i Sveriges relation med omvärlden.
Trots att ingen kris är den andre lik, har vägarna ur dem ofta en del gemensamt. Det krävs fantasi, rörelsefrihet och ofta större handlingskraft än vad som kan tänkas i krisens inledning.
Våren så länge visar att mörkret som ligger över Ryssland, och som tilltar på andra sidan Atlanten, känner inga gränser, äger inget hem. Oavsett vad man vill intala sig finns hotet i varje samhälle, och i detta finns inget val mellan strid eller flykt, endast mellan motstånd och kapitulation.
Det som pågår i USA är på många sätt en revolution, och statsvetaren Ivan Krastev observerade nyligen att revolutioner sällan slutar på det vis revolutionärerna ämnar, utan utnyttjas av de som kombinerar politisk fantasi med handlingskraft.
Det som behövs är alltså en förbehållslös inställning, och insikten att inget utom misslyckande kan anses otänkbart. Med mod nog att inse faran, och övertygelsen nog att göra vad som krävs, har vi en ny framtid att vinna. För detta krävs allt det engagemang och uppfinningsrikedom vi kan uppbåda.
