Drakar, sexiga tjejer och shadowdaddys – fantasyklichéerna haglar i ”Onyx storm”, Rebecca Yarros tredje bok i Empyrén-serien. Thea Sandin har läst en tjock bok som vinner i underhållningsvärde vad den förlorar i litterär kvalitet.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Skönlitteratur
Onyx storm
Rebecca Yarros
Gondol
698 sidor
Onyx storm är den tredje boken i Rebecca Yarros Empyrén-serie som handlar om drakryttaren Violet Sorrengail och hennes kamp för att rädda sitt hemland Navarre från ”den stora ondskan”. Till sin hjälp har hon ett helt entourage av drakryttare, sin sexiga och moraliskt tvivelaktiga pojkvän Xaden Riorson, samt de två drakar som hon är bunden till.
Ni hör på min ton att jag raljerar lite, men det är svårt att låta bli när det kommer till böcker som denna. Onyx storm faller in under genren romantasy, en blandning mellan romance och fantasy, och är tyvärr en ganska medioker sådan. Den här typen av böcker följer nästan alltid samma typ av handling: en ung tjej överlever mot alla odds i en miljö som konstant vill ta hennes liv. Hon blir motvilligt kär i antihjälten, en otrevlig men jätte-, jättesnygg kille vars väldefinierade magmuskler alltid dryper av svett. Han har en tendens till svartsjuka och allmän ruffighet, men är av någon anledning snäll mot enbart henne.
Romantasy har trendat i något år nu och 2024 hamnade genren på nyordslistan. Vissa av dessa böcker har jag en tonårsaktig besatthet av. Författaren Sarah J Maas har exempelvis varit stilbildande här och anses av många som drottningen av hela romantasygenren. Tyvärr når Rebecca Yarros inte riktigt upp dit och i stället blir Onyx storm ett hopkok av fantasyklichéer.
Till att börja med är huvudkaraktären Violet tråkig. Denna undernärda och väldigt, väldigt sköra kvinna är vackrast på jorden och dessutom den mäktigaste drakryttaren i modern tid. Hon är också badass och tvekar aldrig på att försätta sig i fara för sina vänners skull, en sann hjältinna som det knappt finns några fel på, med samma djup som en plaskdamm.
Dessutom måste vi prata om sexet. Romantasy förutsätter ju ett visst mått av sex. I vissa böcker är det mer än i andra, och på Tiktok brukar böcker recenseras baserat på ”spice-level”. Tänk dig Fifty shades of grey fast med övernaturliga element, exempelvis någon som kan kontrollera skuggor och som kan både hålla fast armar och göra annat. Detta har gett upphov till den vedertagna termen shadowdaddy, Men här gör Yarros oss besvikna. Xaden, Onyx storms skugg-papi, levererar inte alls och vana romantasyläsare skrattar åt det som kallas spicy i den här boken.
Trots detta sugs jag in i Onyx storm. Det är ett gediget världsbygge som kanske hade gynnats av att sammanfattas lite mer i början av boken. Jag började läsa och blev väldigt förvirrad av alla karaktärer och deras drakar, vilka infanterier de är i, vilka som tillhör den ena folkgruppen eller den andra samt vad som faktiskt hände i den förra boken. Det är dock en stor värld som Yarros bygger upp, komplett med tillhörande karta över kontinenten, precis som en klassisk fantasybok.
Boken får mig att undra över varför romantasy är en sån trendande genre just nu, för ingen kan säga att det är för att det är bra litteratur. För det första är det enkelt att försjunka i. En fantasivärld målas upp och sedan skrivs berättelsen fram med ett driv och med så många cliffhangers att det känns närmre deckargenren än en värld fylld av drakar och magi. Sedan är det nog många tjejer som drömmer om en kille som tar kommando, som är hård och tuff och lite farlig, utan att man behöver hantera några av verklighetens komplikationer av sådana attribut. Det som framför allt lockar är att det är långt ifrån det mörker vi hör om på nyheterna varje dag. I stället är det en sexig och spännande fantasi att fly till. Men om du vill sluta tänka på verkligheten finns det bättre böcker än Onyx storm.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 2 2025. Läs hela tidningen i digitalt format här.
