Med Dylans texter i Mikael Wiehes översättning skapas en föreställning där musiken ska förhöja berättelsen, men där låtarna stundom drunknar i ett överlastat scenspråk. Trots detta är ”Flickan från landet i norr” en varm historia om lidande, kärlek och den bräckliga drömmen om ett bättre liv, skriver Agnes Moulettes Melchert.
Titel: Flickan från landet i norr
Originaltitel: Girl from the north country
Originaluppsättning: London, 2017
Visas: 8 mars–26 april, Malmö stadsteater
Lidande finns i olika former: Det kroppsliga, det själsliga – och så ja, det obeskrivbara lidandet. Den sortens lidande som vi alla emellanåt känner men som inte fordrar någon närmare förklaring – just för att det är obeskrivbart. Detta berättar Dr Walker (Michael Jansson), läkare och tillika pjäsens berättarröst, för oss i inledningen till den Bob Dylan-inspirerade musikteatern Flickan i landet från norr.
Lidandets prägel på pjäsen blir snabbt uppenbart: Handlingen utspelar sig under 1930-talets USA, tiden för den stora depressionen. I Duluth, den lilla stad i Minnesota där Bob Dylan föddes, kämpar familjefadern Nick Laine för att behålla familjens pensionat samtidigt som han tar hand om sin dementa fru Elizabeth. Sonen Gene är arbetslös, super och har hopplösa författardrömmar medan adoptivdottern Marianne är oönskat gravid. På pensionatet sammanstrålar allsköns gäster, vars egna trassliga öden knappast gör familjen Laines livshärva lättare att reda ut.
Trots – eller kanske tack vare? – den prekära situationen omges berättelsen av ett varmt sken av gemenskap, som inte minst låter sig förmedlas till publiken genom musiken. Låtarna lyfter många gånger tidlösa och allmänmänskliga teman om kärlek, svek, lögner, förluster och förhoppningar på ett Dylanskt manér, även i översättning av Mikael Wiehe. Ofta förstärks budskapet om gemensamhet genom körsång, handklappning och (någorlunda!) synkroniserad dans, vilket gör att Wiehes översättningar emellanåt drunknar i andra intryck.
Vad som sjungs är därmed inte det lättaste att urskilja: I Mariannes (Leila Jungs) framförande av ”I mitt hjärta har du alltid plats” (”Tight connection to my heart”) distraheras låttexten av de andra rollfigurernas tämligen klichéartade bakgrundsdans med handen på hjärtat. Detta i stor kontrast till gitarristen Sara Danielsons betydligt mer avskalade framställning av ”Flickan från landet i norr” (”Girl from the north country”) som får hela föreställningen att stanna upp en stund för att dra ett djupt, välbehövligt andetag.
Den som gör starkast intryck är Elizabeth (Mari Götesdotter), vars demensdimma stundom skingras för oväntat skarp klarsynthet. Hon berättar att hon hittade en lus i sin hårbotten ”häromdagen” och om minnen från ”förra sommaren”, vilket väcker frågan om det egentligen är så att andra ser på Elizabeth som sjukare än vad hon faktiskt är? Demensen tycks användas som ett medel för att kunna nå komiska effekter, då sjukdomen ursäktar träffsäkra kommentarer som ingen annan hade kunnat vara fräck nog att påpeka. Det blir visserligen roligt, men på bekostnad av en mer realistisk skildring.
Desto mer realistiskt porträtteras i stället Nick (Reuben Sallmander), som varken framstår som en hjärtevärmande hjälte eller småsint skurk. I ena scenen matar han ömsint sin fru med soppa, nästa ruskar han hårdhänt om henne. Han försöker, och även om försöken inte alltid lyckas så menar han åtminstone väl på ett sätt som väcker medkänsla.
Flickan från landet i norr är en föreställning som, trots att den utspelas på Bob Dylans födelseort, knappt handlar alls om Dylan och hans liv. I stället har den irländske dramatikern Conor McPherson tagit fasta på det variationsrika och mångbottnade i Dylans musik för att skapa ett starkt drama om utsatthet, lidande, gemenskap och hopp. Det förändrade läget i USA gör föreställningen än mer aktuell, då den skildrar hur människor i svåra tider förvisso kan försöka utnyttja varandra – men också förenas i ett hopp om något bättre.
