Varierande publikkontakt, men befriande humor. Dolusspexets nyskrivna spex ”IB-affären eller Borta bra med hemligt bäst”, levererar tillgänglig komik och flera starka sceninsatser. Det skriver Lundagårds recensent Sixten Ferring Houltz.
Titel: IB-affären eller Borta bra med hemligt bäst
Visas: 19–21 mars, Gustafscenen, AF-borgen
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Året är 1974 och machonarcissisten Jan Guillou och hypokondrikern Peter Bratt sitter bakom lås och bom. Allt börjar med att ett hemligt dokument från den svenska underrättelsetjänstens Informationsbyrå (IB) försvinner. Det hamnar av misstag i händerna på journalisterna Guillou och Bratt vid en kommunistisk korvkiosk (Gorbakorv).
Dokumentet innehåller IB:s planer om inbrott på den sovjetiska ambassaden. Reportrarna bestämmer sig för att hinna dit innan IB-agenterna, Inger och Britt, anländer. Från intrånget i kommunisternas högsäte, som övervakas av en blind vakt med en certifierad terapihund, via ett intermezzo på en skum klubb och en dust med Olof Palme närmar sig Guillou och Bratt sina livs största scoop.
Redan innan spexet börjar märks det att scentekniken strular. Ljudet knastrar. När publikljuset släckts, dröjer det så länge innan något händer att en säkerhetsansvarig i gul väst springer fram och kikar bakom ridån. Förhoppningsvis beror detta på att det här är ett genrep.
Innan ridån går upp snubblar sig spexmästarna igenom en presentation och strax efter vispar en jazz-hihat i gång Cantina-temat från Star Wars. Bakifrån förhängena stämmer spexarnas röster in i melodin, men texten som sjungs är omöjlig att höra. Publiken är ändå strålande entusiastisk och klappar med.
Efter en inledande scen där journalisterna sitter i fängelse ekar en berättarrösts ord:
– I Kungsträdgården ligger någon naken. Bara IB är vaken.
Denna vackra hyllning till Victor Rydberg sätter tonen för dramat vars fond utgörs av haltande träpannåer med en folkhemsmålning av Kungsträdgården i Stockholm.
Två duos står i centrum för den komiska dynamiken. Å ena sidan Guillou och Bratt, å andra sidan deras onda motpol – IB-agenterna. Båda försöker genomgående uppnå ett rappt replikutbyte, och lyckas ibland alldeles lysande.
Men emellanåt sker skådespelarnas lite ansträngda kamp för att fylla i varandras ord dock på bekostnad av publikkontakten. Samma sak sker i den sista scenen där Olof Palme, Jan Guillou och konspirationsteoretikern ”Konny Konspiration” delar en monolog.
Sidokaraktärer som Terapihunden, den senila seniorspionen Solveig, och Korvgubben som driver den kommunistiska korvkiosken, framträder i stället självständigt, och deras interaktion med publiken förblir träffsäker.
Ett annat, mindre problem gäller Konnys och Palmes scennärvaro, som ofta är imponerande. Tyvärr har de båda den dåliga vanan att aldrig stå stilla när de pratar, vilket gör timingen lidande. Prata först och sprattla sedan, som den gamla skådespelarregeln heter!
I allmänhet går humorn mycket väl hem. Det leder till att publiken applåderar fram omtagningar, men när omtagningarna kommer blir de ofta ovilliga och lite mekaniska. Vid ett par tillfällen vägrar spexet att ta om, trots att publiken klappar i flera minuter.
Som i varje gott spex är det mesta av komiken på en befriande banal nivå. Ett av undren med denna genre måste vara att få betrakta en samling vuxna människor som skrattar hejdlöst åt någon som står på en scen och säger:
– Jag ambassa-dör av skratt.
Juristspexet, som är känt för sin otillgängliga paragrafhumor, har denna gång sänkt sig till en nivå dit vanliga dödliga når. Det är välkommet. Alla förstår. Till och med skämten om juridiska institutionens lärarkår träffar rätt.
I början är handlingen meddragande, men efter pausen blir den svårare att följa. Eftersom journalisterna i berättelsen då redan har hittat sitt scoop inleds en väntan på själva avslöjandet inför allmänheten. Det leder till ett otydligt händelseförlopp på klubben och en utdragen scen vid Palmes talarpodium i Kungsträdgården.
Först mot slutet av denna scen lyckas spexarna vända spelet. Den referensladdade dialogen och Palmes kraxande bad guy-aria skapar spexets humoristiska och musikaliska höjdpunkt.
Även om berättelsen inte är lika fokuserad hela vägen och regissörerna skulle ha kunnat ge sina skådespelare bättre förutsättningar för publikkontakt, ger jag Dolusspexet ett starkt betyg för älskvärd och välriktad flamshumor.
