Vi svenskar är konformistiska, så rädda för att uppfattas som pretentiösa att vi inte vågar vara intellektuella. Stereotypen om att Sverige är ett tråkigt land stämmer, menar Marius Lyckå. Vilken tur att Lund inte är riktigt lika illa.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag har en kusin som är tre år äldre än jag. Genom honom fick jag testa på mycket tidigt, fick liksom en försmak på tonåren. Med honom tog jag min första öl och rökte min första cigg. Jag minns mycket väl hur jag som trettonåring följde med honom och hans kompisar in på Kaunas olika innergårdar och hur de diskuterade Camus, Kafka, Nietzsche och andra tänkare som tonårskillar kan tänkas vara intresserade av. Jag längtade så efter att bli tre år äldre så att mina kompisar och jag också skulle kunna sitta och ha den typen av intellektuella små diskussioner på rasterna.
Till min stora besvikelse kom aldrig den tiden.
Precis som min käre kusin gick jag på ett bra gymnasium befolkat av smarta ungdomar. Rimligen den sortens folk som borde läsa Camus. Men mina vänner läste inte särskilt mycket. Min kusin och hans vänner hade pratat om att bli poeter, musiker och andra sorters bohemer. Men på min skola skulle folk bli läkare och ingenjörer. Jag var så klart inte bättre själv. Jag har än i dag inte läst Camus och har pluggat till psykolog och jurist, båda högst vanliga yrken.
Jag hörde en gång att Ikeamöbler förkroppsligar den svenska synen på individualism. Alla ska ha exakt likadan inredning, man vill inte sticka ut. Men vi lägger stor vikt vid känslan av självständighet, vilket är varför vi med glädje skruvar ihop våra köksbord själva.
Och jag tror det förklarar varför mina gymnasiekompisar och jag inte läste Nietzsche eller ville bli författare. Vi svenskar är oerhört känsliga för pretention, så vi garderar oss genom att i största möjliga mån vara rimliga. Redan som idealistiska tonåringar siktar vi mot att ha helt vanliga jobb, i stället för att nära våra orealistiska och lite pinsamma drömmar några år till. Behöver vi intellektuell stimulans tillåter vi oss som mest ett avsnitt av På spåret.
Ju mer jag kommer i kontakt med andra länder, desto mer får Sverige mig att känna en sorts krypande, skamsen känsla. När jag läser Knausgårds utifrån-perspektiv på landet borrar jag näsan rakt igenom skämskudden. När jag träffar bytisar, är på utlandssemester eller tar mig över Öresundsbron skakar jag på huvudet över läget i mitt hemland. Varför äter vi inte på restaurang mer? Varför klär vi oss inte mer intressant? Varför vågar vi inte i större utsträckning vara konstiga, egna eller annorlunda?
Som tur är, är Lund en liten ö av kontinentalt leverne i ett hav av grå svenskhet. Här händer det ändå att folk läser svåra böcker och funderar över spännande saker. Här vågar en och annan klä sig lite annorlunda. Vi har ett minst sagt kontinentalt förhållningssätt till alkohol. Glöm inte att ta vara på det! Drick ett glas vin och ta en cigg till frukost, ta på dig din mest vågade outfit och citera en filosof. Det tråkiga Svensson-livet kan vänta, eller helt utebli.
