Att klimat- och miljöministern vänder kappan efter vinden är en skam för den yngre generationen, skriver Lundagårds politiska krönikör Smilla Lindblom.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.När Romina Pourmokhtari blev den yngsta ministern någonsin, efter bara tre år som ordförande för Liberala ungdomsförbundet (Luf), var vi många som blev imponerade. Trots att vi inte delar samma politiska bakgrund, såg jag själv upp till hennes SD-motstånd, den starka frihetsagendan och hennes förmåga att ta plats. Tyvärr försvann beundran ungefär lika snabbt som den kom. Romina Pourmokhtari blev ett fiasko snarare än en förebild.
Klimat- och miljöministern har sagt att hon brinner för klimatet, feminismen och skolan, och efter valet 2022 påstod hon sig vilja driva en radikal klimatpolitik. Även köttskatt stod på agendan för Romina Pourmokhtari. Den radikala klimatpolitiken som hon predikat verkar dock inte ha fått följa med in i Rosenbad.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) kritiserar Sveriges klimatanpassningar i sin senaste rapport. Vår kapacitet att nå klimatmålen, noll nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045, minskar för varje dag. Det är framför allt den sänkta skatten på fossila drivmedel och Tidöpartiernas bristande omhändertagande av den biologiska mångfalden som kritiseras av organisationen. Dessutom uppmanar OECD regeringens att lyssna mer på samerna.
När Aftonbladet frågar klimat- och miljöministern hur det känns att vara den yngsta ministern någonsin, svarar hon: ”Det finns mycket att göra i de här frågorna, och min generation tar dem såklart på stort allvar.” Men det påstådda allvaret verkar inte omfatta klimatpolitiken. När Tidöpartierna höjde reduktionsplikten och sänkte drivmedelsskatten valde de att undvika sanningen och mörkade potentiella konsekvenser – riskerna som kan leda till att vi misslyckas med att uppfylla EU:s klimatmål.
I stället för att bedriva effektiv klimatpolitik verkar Romina Pourmokhtari följa någon typ av utdaterad Kuznet-kurva, de vill säga idén om att utsläppen måste öka innan de kan minska igen. Tyvärr saknar strategin verklighetsuppfattning, då miljön inte är något som vi i dagens läge kan fortsätta att offra. Som resultat har vi istället gått från både ökad ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp till svagare tillväxt och ökade utsläpp.
Att Romina Pourmokhtari inte lever upp till sin ideologiska bakgrund är inte bara pinsamt för Sverige, utan även för oss studenter och unga som tidigare sett henne som föredöme.
Chansen att agera förebild är passerad. Vi får bara hoppas att klimat- och miljöministern inte är regeln för vår generations moral, utan undantaget. Sverige och de unga förtjänar en ledare som lever upp till sina värderingar, inte någon som viker sig när det faktiskt gäller.
