Det började med en uppmaning: Bojkotta matjättarna! Det lät enkelt, genomförbart och kraftfullt. Men var det egentligen så simpelt? Det frågar sig Nicholas Martin, student vid Skurups folkhögskola.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Tankarna vandrade till lundastudenterna. Hur skulle de hantera situationen? Kommer Delphi-bor att göra expeditionen ner till Indopak för sina nudlar? Är någon villig att nonchalera trygga snabbkassor på både Willys och Coop för att främja Farfars Livs? Ullis och Studentlyckan – fast i Ica Satellitens grepp? Jag ska inte påstå att jag hade höga förhoppningar om mig själv, men jag tänkte ge bojkotten en chans. Kanske kunde man vara del av något stort.
Jag hade hört om folkrörelsen först på söndagen och inte hunnit förbereda mig. Därför levde jag i ett par dagar på ägg och havregryn. Ibland lyxade jag till det med en skinkbit, och den sista av mina tre morötter åt jag till tisdagskvällens ägg med havregrynsgröt. Det kanske låter tråkigt, men icke – köpstrejken blev en kollektiv utmaning, något att prata om på lunchen medan man sneglade på strejkbrytarnas väldoftande matlådor.
Till sist tog äggen slut och gröten började smaka tapetklister. För att fylla på förråden gick jag till ett livs som verkar ha raderats ur miljöförvaltningens att göra-lista när Tiktok bara var en låt av Kesha. Butiksbiträdet stod och rökte i dörren och följde efter mig in. Det var dunkelt och spelades burkig musik från kassan. Så långt var jag helt såld. Men under de flimrande lysrören lade jag märke till att många av varorna inte var prissatta. Efter att ha snokat runt och försökt lista ut graden av avsiktlighet i den selektiva prissättningen kom jag fram till att det måste vara slumpartat. Jag stod till sist i kassan med en påse fryst kebab, tunnbröd och en tandkrämstub. Domen gav sig tillkänna på kortmaskinen: 181 kronor.
Den mystiska prissättningen hade kört apan i mitten med min slutledningsförmåga och jag hade förlorat. Jag gick ut från butiken: En pank orangutang som såg ut som att han skulle hem och laga kebabrulle åt en tandhygienist.
Helgen närmade sig för mig och mina arbetslösa smaklökar. Familjen skulle komma på besök – räddningen var inom räckhåll. För att bejaka bojkotten åkte vi till en gårdsbutik utanför Lund. I bilen tänkte jag: Visst skulle den här veckan ändå leda till något gott – att vi bryter gamla mönster. Även om matmagnaterna inte minskar vinstprocenten, kanske många av oss tar sina första steg mot att handla mat på nya sätt?
Så var vi framme på gårdsbutiken. Lokalt. Ekologiskt. Kor med ISK-konto och friskvårdsbidrag. Men så såg jag prislistan och klientelet – och insåg: Det är bara dinks med bostadsrätt på Möllan som har råd med det här. En billös student har inte ens möjlighet att ta sig hit.
Insikten smög sig på: Bojkotten kommer att vara verkningslös. Vi lever i matjättarnas makt och äter ur deras stordriftsfördelaktiga händer.
Jag blir nog aldrig gnistan i någon revolution. Jag orkar inte lida för samhällets bästa. Dagen då vinsttak införs i livsmedelsindustrin kommer jag att älska det. Just nu älskar jag matjättarna.
Nicholas Martin, student vid Skurups folkhögskola
