Klockan börjar närma sig tio och det är dags för söndagens högmässa. I S:t Laurentii kyrka sitter barnfamiljer och åldringar, men i bänkraderna är majoriteten nyvakna studenter. Kyrkan delar nämligen entré med församlingens studentkorridor. Lundagård besöker ett av Lunds kristna studentboenden.
Präststudenten Paula Bon står och delar ut psalmböcker till besökare i S:t Laurentii kyrka när Lundagård kommer på besök.
Det är ett kristet studentboende. Men ursprungligen var ambitionen att blivande präster skulle bo tillsammans här, säger Paula Bon, som själv bor på studenthemmet.
Kyrkan utmärker sig inte mycket från de andra byggnaderna på ”Larran”, som S:t Laurentii kallas i folkmun. Tegelbyggnaden smälter in bland studentkorridorerna, kanske är det poängen?
Boendet, som invigdes år 1950, är speciellt eftersom det inriktar sig på att utbilda framtida kyrkoarbetare. Därför är kyrkan alltid öppen. Som ett komplement till sina studier har de möjlighet att gå in i den för att sjunga, spela och öva sig i att hålla mässa.
Paula vänder sig om och pekar på en villa som skymtar mellan korridorsbyggnaderna på området.
– Mikael bor i huset här, säger Paula.
Utöver att vara präst är Mikael Löwegren även föreståndare för studentboendet. Det är han som sitter i expeditionen, svarar på frågor om hyran och är behjälplig för den som har tappat bort sin nyckel. Albin Axelsson, byggingenjörsstudent, berättar att man brukar stöta på Mikael flera gånger i veckan.
– Om man inte låser in sig i sitt rum, säger Albin och skrattar.
Är man aktiv i församlingen så brukar man bli inbjuden till hans hem, säger Sondre Björsvik, som assisterar Mikael på dagens mässa.
I församlingar i dag finns det ofta ett församlingshem, men förr i tiden användes i stället prästgården för sociala sammankomster, ett ideal som ”Larran” bevarat. Sondre berättar att Mikael brukar bjuda in till adventsfika, knytkalas och trädgårdsfester.
– Du får inte glömma hoppborgen! utbrister Albin.
För det verkar som att hoppborg, sockervaddsmaskin och popcornmaskin är ett givet inslag i prästens trädgårdsfester. Inte helt olikt en fest på nation.
– Det är ingen av oss som har bott på något annat (student)boende. Men om jag ska jämföra mina intryck från andra korridorer är det stor skillnad. Det kan saknas samma ambition för gemenskap och att inom korridoren mötas och utveckla en samhörighet, säger Albin.
Albin tycker att det är en stor bonus att kunna dela sin tro med människorna man bor med. Studenterna på ”Larran” träffas i kyrkan flera gånger varje dag. Man firar mässa tre gånger i veckan, ber tillsammans två gånger varje dag, klockan 08 och klockan 21. Man äter soppmiddagar tillsammans innan lovsångsmässan och kyrkfrukost efter högmässan.
”Jag tycker det känns av att människor ber för boendet varje dag”
Paula menar att det är den största sociala knutpunkten – kyrkorummet fungerar som en stor del av det sociala livet. I Lund är det unikt, men S:t Laurentii har en systerstiftelse i Uppsala, S:t Ansgar.
– Med dem har vi en bönegemenskap. Så vi ber för dem varje dag och de ber för oss. Vi står varandra nära, säger Paula.
– Jag tycker det känns av att människor ber för boendet varje dag. Det känns väldigt tryggt och fint att bo här, jag känner en frid på det här boendet, säger sjuksköterskestudenten Alva Lundqvist.
Sondre har bott här i två år, men förklarar att han lätt hade kunnat föreviga sitt hyreskontrakt. Det är han inte ensam om. Det finns präster som bott här under sin studietid och som väljer att flytta tillbaka till området efter sin pension.
Boendet har även haft några överliggande veteraner. En av dessa var en man som bodde i sitt korridorsrum från 1963 till 2023. Han hedrades efter utflytten genom att man satte upp ett guldplakat på dörren till hans korridorsrum.
– Han hade hemtjänst här sin sista tid, säger Paula.
På studentboendet finns utöver korridorsrummen ett antal lägenheter. När Lundagård får en visning av boendet hälsar Albin på sina grannar.
Stämningen är familjär fast att korridorerna är rätt så tomma. De flesta är på kyrkfika nu.
– Lägenheterna är till för gifta par egentligen, säger Paula.
Många av studenterna som bor i lägenheterna på ”Larran” är gifta, trots att det inte längre är ett krav. Sedan 1950 har regelverken på boendet blivit lösare. Till exempel behöver man inte längre vara teologistudent eller medlem i Svenska kyrkan för att få flytta in.
– Många av fördomarna kring Larran handlar om att det här är en oerhört konservativ plats där man måste vara på ett visst sätt. Det handlar om frågor som samkönade par och kvinnliga präster. Här finns verkligen alla sorters människor så det är väldigt tråkiga fördomar, säger Paula.
Samtidigt kan Paula förstå varför många ser kristna som konservativa, och relatera till det. Hon tycker att ordet ”konservativ” har en tråkig politisk laddning.
– Vi söker att stå i enlighet med traditionen. Men det gör vi med mycket hjärta och värme för människor. Det viktiga är aldrig att definiera vad man inte får vara, snarare vad vi är. Vi är en plats för kristna människor helt enkelt, säger Paula.
En annan fördom är att studenterna här skulle vara nykterister, men Sondre förklarar att nykterism är mer förknippat med frikyrkligheten.
– Vi är inte en nation, men vi har ett sexmästeri. Vi fixar fyra större fester om året, en valborgssittning, en höstsittning, en välkomstmiddag och en husfest, säger Sondre.
– Det förekommer alkohol, men vi har kanske inte det hårda supandet som på andra studentboenden, säger Paula.
Hon berättar att årets största fest är kring påsken. Veckan innan laddar man upp med vaka, bön och fasta. När påsken väl kommer exploderar ”Larran” i festligheter. Folk som tidigare bott här vallfärdar med husvagn och tält, bara för att få fira påsk med församlingen.
För Albin och gänget är ”Larran” en fristad, med baksidan att livet här kan vara isolerat.
– Jag upplever att de som bor här inte går ut på nation så mycket, man håller sig till ”Larran”. Det är förmodligen för att man trivs så bra, säger Sondre.
Albin känner att han är frånkopplad från Lunds studentliv. Lund för honom är lika med hans bubbla här. På samma sätt kan nog andra studenter tänka om ”Larran”, att det är en mystisk plats som verkar parallellt med nationer och baler. Det vill Alva ändra på.
– Det är inte stängda dörrar hit. Man kan komma hit på mässa eller soppmiddag. Man är alltid välkommen, även fast det kanske känns som att det är isolerat, säger hon.
– Kom hit och upptäck! säger Albin.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 2 2025. Läs hela tidningen i digitalt format här.
