Att gå från att bo hemma till att vara student kan vara en stor omställning. Studenten David Ivarsson känner sig förvirrad, men försöker acceptera att glaset nog aldrig kommer bli helt fullt.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Det förfärliga alarmet piper som en hes kråka och tvingar mig stiga upp, ibland tillfälligt innan jag lägger mig igen, ibland följt av frukost och morgonrutiner. Dag in och dag ut, ibland 07.30 för att hinna med en föreläsning, då och då 12.30 efter en sen natt. Sömn är en given del av vardagen, men det mesta andra är desto mer föränderligt och oregelbundet.
Som ny student i Lund är det med en salig blandning av förvirring, spänning och en skvätt ångest som jag går genom vardagen. Jag saknar rutiner som de jag hade under gymnasiet – ett fast schema – och till följd mister jag tryggheten det innebär. Samtidigt lämnar det plats för spontanitet, spänning och nya upplevelser som tidigare inte var möjligt på samma sätt. Men räcker det? I detta träsk av val, borden och måsten tänker jag ibland: Vad fan ska jag göra? Vad ska jag göra åt denna ständigt återkommande känsla av att något saknas?
Framtiden känns rätt läskig när den kommer på tanken. Jag känner mig som en fågelunge som lyckats flyga iväg från boet men som nu undrar vart den ska ta vägen. Norr? Söder? Upp? Ner? Vila? Gå? Ska jag testa på någon ny sport? Engagera mig i någon nation? Eller kanske lägga mer tid på matlagning? Det känns spännande att ha så många valmöjligheter men samtidigt svårt; planeringsförmågan sätts på prov. De fysiska pelare som jag kunde luta mig i stunder av nöd – min bästa vän och mina föräldrar – har förvandlats till ett ”kram”, utan ordets fysiska innebörd; värmen de ger mig är numera psykologisk, genom mobilsamtal.
Detta har fått mig att uppskatta de gånger vi ses mer – det är väl så det var, i överflöd och lättillgänglighet tog jag dem för givet. Så är det nog med mycket: Det är lättare att se glaset som till hälften tomt än halvfullt på nära håll. Men det känns ju helt baklänges, ett fysiskt till hälften fyllt glas tänker man ju inte som till hälften tomt. Eller? Om jag är törstig och ser att mitt glas är halvfullt blir jag glad, men om jag är jättetörstig kanske det inte räcker med ett halvfullt glas och jag önskar att glaset hade varit helt fullt, eller att jag hade haft flera glas med vatten.
På samma gång som jag saknar tryggheten av att bo hemma så har jag samtidigt träffat nya personer som jag aldrig har träffat förut, utbytt leenden och upplevt en myriad händelser som gett mig massa nya och spännande känslor. Jag har lärt mig otroligt mycket på en kort tid, i skolan, om andra och framförallt om mig själv tack vare denna spretiga och oregelbundna vardag; denna vardag utan mina pelare att söka värme och trygghet hos i svåra stunder.
Jag tror aldrig att jag fullt kommer sluta att önska mig det jag inte har, mitt glas kommer nog aldrig bli helt fullt. Kanske för att jag är hemmablind kring det jag har men så kommer det nog vara, för jag är inte den som fyller glaset; jag tittar bara på, observerar, ibland törstig på mer efter att jag frossat i det som jag redan har. Samtidigt har mitt glas otvivelaktigt en mängd vatten i sig och det är jag tacksam för, fast lite mer hade väl inte skadat?
David Ivarsson, student
