Toddyspexarna fyller 130 år och detta firar de med vodka, tsaristisk politik och en munk med magisk karisma från Gud. Rasputin står återigen på Stora scenen i AF-borgen. Kommer han lyckas erövra Ryssland med synd, eller kommer tsarväldet att bestå? Lundagårds recensent Johan Larsson har sett ett spex med både toppar och dalar.
Titel: Rasputin
Originaluppsättning: 1979
Visas: 27–30 mars, Stora salen, AF-borgen
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Spexet inleds i ett rasande tempo med en kuplett framförd av tre kosacker som tvingats bli rövare för att inte svälta. Förutom den goda sången och en stark prestation från orkestern framförs kupletten med imponerande kosackdans. Jag trodde att denna inledning skulle sätta tempot för resten av spexet, och mina förväntningar var på topp. Tyvärr infrias de inte.
Spexets handling presenteras långsamt i första akten. Tre parter – Rasputin, tsarens bror Dimitrij samt paret Lenin och Trotskij – försöker genomföra en statskupp mot den sittande tsaren. Karaktärerna introduceras genom att samtliga blir attackerade av kosackerna. Denna attack sker först mot Dimitrij, sen mot Lenin och Trotskij och sist mot Rasputin. Varje gång slutar det med att kosackerna rekryteras till statskuppen. Efter dessa presentationer förflyttas handlingen till kejsarpalatset i Sankt Petersburg, där tsarfamiljen introduceras.
Denna upprepning i akten blir snabbt långtråkig och avsaknaden av ordentliga skämt sänker tempot ytterligare. Akten har dock sina höjdpunkter som visar på Toddyspexets talang. Att Rasputin introduceras som en rockstjärna med elgitarr på scen är fantastiskt kreativt och ger föreställningen lite välbehövlig spänning.
Första akten exemplifierar många av spexets problem och kvaliteter. Föreställningen saknar fokus på humorn och det går långa stunder mellan skratt från publiken. Kupletterna är fantastiska med en imponerande orkester och bra sång, men de saknar roliga omtag som ger spexet sin unika karaktär. Dekoren är lika imponerande genom alla tre dekorbyten, men manuset saknar både humor och något som driver intresset för handlingen framåt.
Akt två inleds med lika höga förväntningar som den första. Här introduceras publiken till Alexi och Anastasia, tsarens två barn. Anastasia är inne i en rebellisk fas och har förälskat sig i Trotskij, vilket hon skriver om i sin dagbok – som hennes föräldrar flitigt läser. Denna scen bjuder på många skratt, men det slår inte scenen som följer därefter när hennes bror Alexi blir introducerad. Alexi är spexets höjdpunkt: en nörd som citerar filosofer och rättar sina föräldrars språkbruk samtidigt som han skämtar fritt om hur sjuk han är. Flera personer runt mig viker sig av skratt efter hans första scen.
Så fort Alexi försvinner från scenen faller spexet tillbaka till sitt långsamma och skämtlösa tempo. Andra akten slutar med att Rasputin botar Alexi från sin sjukdom genom krafter från Gud, och blir som en följd utsedd till storfurste av Moskva. Även akt tre dras med samma konstiga tempo och plötsligt befinner sig spexet i sin avslutning, som kommer abrupt och lämnar mig förvirrad. På något sätt upplever jag spexet både som långtråkigt och hastigt samtidigt, kanske för att ingen av karaktärerna får en chans att växa på scen.
Många pusselbitar finns på plats, men flera saknas för att det ska bli ett riktigt bra spex. Hade Toddyspexarna lagt ett större fokus på att skapa bättre omtag och sett över humorn, hade föreställningen kunnat bli fantastisk.
Det är synd att ett spex om en av historiens mest fascinerande karaktärer inte lyckas förmedla kaoset och spektaklet som Rasputins tid vid det ryska hovet måste ha inneburit. Spexet är på många sätt som Norge: Det finns många höga berg, såsom sången och dekorerna, men det finns även många djupa dalar, såsom humorn och omtagen.
